MONGOLIET RUNT, DAG 3: Magras, fossiler och jakar långt ner i dalen Yolyn Am (Ice Valley)

När vi färdats längs de vindlande små vägarna har det kissats i det fria. Det är verkligen inga problem, utan upplevs snarare som en otrolig frihet mot de små båsen som sätts upp i befolkade områden. Ibland är det inte mer än ett bajshål med tre skraltiga väggar runt, ibland är det ett faktiskt bås med dörr. Ett bajshål är det likaväl och det är lite svårt att vänja sig med. Det går inte att låta bli att titta ner. Lukten går in genom huden fast en håller andan. Till dagens morgonkiss tog jag med mig kameran. Bilden är tagen så snabbt att det nästan är fartränder i den.

Efter de nödvändiga morgonbestyren fortsätter vi söderut längs med ett motorvägsbygge i nästan fyra timmar. När asfalten ligger klar, som ett svart bälte genom öknen kommer färden till staden Dalanzadgad från Ulan Bator gå avsevärt mycket snabbare. Tunga lastbilar kommer kunna göra den 54 mil långa färden på en bråkdel av tiden det tar nu. Gruvdriften i området kommer förmodligen blomstra. Flygplatsen fick en asfalterad landningsbana så sent som 2007. Bankkomplex och ståtliga statyer tornar upp sig när vi närmar oss. Små dinosaurier står uppradade utanför en park. Vi är i områden, nästan vid gränsen till Kina, där många unika fossiler har hittats. Forskare häpnas av fynden, men vi kommer inte närmare än att se några små exempel på det lilla museet vid ingången till nationalparken (med det enkla namnet) Gobi Gurvansaikhan.

Vi pausar för lunch i staden. Här kommer resans första magras. Så himla lämpligt att vara på den enda platsen i södra Mongoliet med en klassisk vattenklosett! Det kostade nog några karmapoäng, men det var det värt! Otur att det skulle hålla i sig…

Några skumpiga timmar senare är vi båda illamående. Tarmarna sitter antagligen löst av alla skakiga timmar tänker vi. Vi kommer fram till nationalparken och fortsätter på en väg ner i en grön dal. Vi lämnar sedan bilen och vandrar sedan vidare på stigen ner vidare ner i dalen Yolyn Am. Här ligger vanligtvis ett flera meter högt istäcke, men under sommarmånaderna är det en smal bäck mellan höga klippor. Ju längre ned vi kommer, desto smalare blir det. Efter en timme ungefär börjar bergsväggarna nästan trycka oss på varsin sida. Vi är ensamma, i en djup ravin med porlande vatten. Då händer det igen. Hukande klättrar vi upp för varsin avsats, och tar sats…

På vägen tillbaka är vi båda ganska klena. Vi tar rygg på en slovensk professor med berättelser om sin tid i Lund. Han går långsamt, med stavar. Tillslut måste vi gasa på och komma tillbaka till bilen. Nästan med heder och ära i behåll. När vi passerar en familj med jakar vet vi att vi närmar oss bilen. Vi dråsar in i vanen och klunkar vatten. Slitna, men glada lutar vi oss tillbaka och är beredda på att vi ska ut ur dalen igen.

Vi överraskas av att chauffören tar av på en liten väg vidare in i dalen, västerut. Vi åker i den uttorkade flodens fåra. När bäcken igen börjar porla stannar vi till på en platå med gräs. En mer passande plats att slå ner en tältpinne i har aldrig funnits! Vindstilla, klart rinnande vatten, kvällssol.