MONGOLIET RUNT, DAG 5: Röda, flammande klippor i en obeveklig öken

0 kommentarer
När vi slår upp ögonen börjar det ljusna. Hålet i jurtans tak släpper in de tidiga morgonstrålarna. Väggarna är isolerade med fårskinn. De skyddar mot värmen och håller nattens kyla ut. Längs med träkonstruktionen som håller ihop det nomadiska tältet är det fäst med rep taglet av hästhår. Dörren är målad orange och dekorerad med kurbitsliknande mönster. Utanför driver en man en hjord getter västerut, på motorcykel. Skräp eldas i en gammal tunna på vad som kan kallas bakgården och någon laddar sin mobil med ett bilbatteri (som laddas med solceller). Innan dagens hetta slår till sätter vi av mot nordöst.

Det dammar in i bilen och gruset kittlar i halsen. Vi hostar mycket.
Vi kör över torr, stenig mark. Öknen är karg och hård, men det gömmer sig livgivande källor av vatten under oss. Vid en liten sjö strömmar färskvatten ur ett rör. Människor på motorcykel kör upp med dunkar och hämtar vatten. Getter och kossor strömmar till vattenhålet. En liten by, med en bensinstation, ligger inte långt bort. Vi äter lunch i en familjs jurta där två barn ligger på mage, med huvudet i händerna och tittar på Cartoon Network. TV:n förtrollar också här. Det dukas fram pirogliknande, friterade köttknyten. Mattias blir förälskad, men denna maten fann vi endast här.
Det är verkligen inte enkelt att vara vegetarian bland Mongoliets köttälskande människor. Djuren är största basen för föda och allt ska ätas. Om du inte kan eller vill förtära av djuren, se till att ta med egen mat ut i vildmarken. Inne i Ulan Bator är det dock inga problem.
Vi fortsätter några timmar från byn och ser klippformationer växa i horisonten. När vi närmar oss Bain-Dzak (Bayanzag), de flammande klipporna, är det sen eftermiddag. Vi vandrar ut längs med de rödskimmrande lederna. Svettdroppar jagar varandra nedför ryggslutet. Det enda levande vi ser är de cirkulerande rovfåglarna ovanför. När vi kör till en avsats väster om formationen för att slå läger måste vi gräva ned tältpinnarna i den steniga jorden. Det blåser och tältet står sådär bra. Vi stöttar upp det med väskor och lägger oss i skuggan bakom bilen. När solen börjar gå ned tar färgskådespelet på klipporna framför oss fart. 
Klipporna flammar verkligen av ljuset från den nedgående solen!
När mörkret kommer, kommer det snabbt. Månen hänger över oss som en stor, helrund IKEA-lampa. Aldrig har den varit så full och stor förut. Naturens belöningar överstiger verkligen alla uteblivna duschar och tråkiga måltider. Vi försöker torka dammet av oss med våtservetter, men vi känner oss konstant grusiga och flottiga. Snart ska vi vända norrut igen, lämna Gobi och dess fossilrika, torra jord.

DSC07287 DSC07307 DSC07319 DSC07329 DSC07342 DSC07360

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s