MONGOLIET RUNT, DAG 6: Klosterruinerna Ongii Khiid är ett talande exempel på kommunistiskt religiöst förtryck

Det ryska inflytandet i Mongoliet har under 1900-talet varit starkt. Tsartrogna styrkor har drivit ut kinesiska motsvarigheter. Den Mongoliska folkrepubliken utropades 1924, efter att Yttre Mongoliet förklarat sig självständigt från Kina efter revolutionen 1911. Banden till Sovjetunionen blev efter detta allt starkare. De redan existerande förbindelserna formaliserades 1936. Inte förrän under 1990-talet ledde diplomatiska förhandlingar fram till att Ryssland skulle dra tillbaka alla sina styrkor från Mongoliet. Kommunismens inträde i Mongoliet var förödande för religionen och alla dess utövare.

Under 1930-talet ledde den kommunistiska ledaren i Mongoliet, Khorloogiin Choibalsan, en total utrensning bland “fiender till revolutionen”. Förmodligen på ganska direkta order från Sovjet. Chaobalsan refereras ibland till som “Mongoliets Stalin” och förföljelsen och förstörelsen levde troligen upp till storebrors förväntningar. Under senare delen av 30-talet avrättades oliktänkande, minoriteter, lärda och inte minst, religiösa. Den buddistiska kyrkan blev nästintill utrotad i Mongoliet under denna tid.

Klostret Ongii Khiid är ett tydligt exempel på kommunismens framfart under den stora utrensningen på 1930-talet. Av templen och husen finns bara små delar av väggar kvar. Tegel ligger spritt runtomkring. Statyer och porslin ligger krossade i bland stenhögarna. Det ser verkligen ut som att någon gått bärsärkagång vevandes med en slägga på området. Kullarna är klädda av ruiner. Vad som en gång var en buddistisk tempelstad är nu ett monument över förföljelse. Av munkarna som avrättades eller fördrevs syns inte ett spår, men efterföljare har börjat med återuppbyggnaden. Munkar lever i jurtor på området och några hus samt en stupa är restaurerade.

Högt upp på en klippa, spanandes ut över dalen, sitter ett guldskimrande Buddhastaty. Kanske kommer det mässande ljudet av bön ligga över det återuppbyggda klostret en dag. Ännu är det dock avlägset.

Senare sitter vi, rödnosiga och nytvättade, nere vid floden på favoritstubben. Första duschen på över en vecka har gjort oss själaglada. Det vackraste träd vi sett på länge står invid flodbädden på andra sidan. Som i en saga spricker molnen upp. Solen glittrar i ån och vårar älskade träd sträcker lite på sig. Efter allt smuts och damm känner vi oss återuppståndna och reinkarnerade till nya paradisliv. Det är inte så svårt att förstå varför munkarna valde denna plats för sitt kloster en gång.