MONGOLIET RUNT, DAG 7: Klostret Erdene Zuu är någonting så ovanligt som en religiös byggnad som överlevde kommunismens utrensningar

Några få kilometer utanför staden Kharkhorin ligger klostret Erdene Zuu, ett av få kloster som delvis undkom Mongoliets kommunistiska förföljelse. Khorloogiin Choibalsan försökte, men stoppades av Stalin innan det förstördes totalt. Den sovjetiske ledaren menade att klostret behövdes. Erdene Zuu blev ett exempel på kommunismens religionsfrihet och visades upp för utländska besökare. Kanske fick besökarna inte informationen att klostret endast var ett av två (!!) återstående kloster i landet. Även om Erdene Zuu klarade sig från total förstörelse omvandlades det till museum. Inte förrän kommunismens fall i Mongoliet (1990) återgavs klostret till den buddistiska kyrkan.

Erdene Zuu är idag också delvis museum och besökare välkomnas. Det stora inmurade området hyser bland annat flera tempel och en ståtlig stupa. Över hela området ligger munkarnas konstanta mässande. När vi kliver in på en av de små gårdarna öppnar himlen sig. Regnet öser ned, blixtar skär genom den svarta molnen. Sedan, plötsligt upphör det. Molntäcket glesnar, solen sipprar ibland igenom. Utanför ett tempel bjuds vi på airag av en man i traditionell dräkt. Han ler blygt och nickar när jag håller upp kameran och frågar med en blick om det är okej att ta ett foto. Inne hos munkarna råder dock strikt förbud, men de tittar nyfiket upp från sina böneark när vi tyst ställer oss i bakgrunden.

Vi vandrar vidare och tittar in i alla olika rum med statyer, bronsfigurer och målningar. Även om delar av templet är restaurerande under olika århundraden känns det ändå autentiskt. Här pågår ett religiöst liv, på en historisk plats. Flera bybor passerar oss, går sina varv runt stupan och hukar sig i bön.

När vi kommer upp till Gaya’s guesthouse där vi ska spendera natten i en vackert inredd jurta på gården välkomnas vi genast av Gaya själv. Hon har lärt sig engelska på egen hand och lär också sina barn. Hennes förhoppning är att de ska kunna fortsätta välkomna turister.

– Vi älskar besök! skrattar Gaya. Hennes entusiasm smittar både gäster och familjen. Det är en behaglig plats att spendera natten på. De små barnen leker på gården, några italienare spelar basket med några ungdomar utanför staketet. En av döttrarna diskar. Människor tycks dyka upp från överallt och alltid finns plats för ett leende.

På kvällen sitter Gayas mamma i ett av fönstren med en manuell symaskin. Innan vi åker vidare köper vi ett par fodrade små barnskor som är sydda just där, av henne. Det är kanske inte det billigaste par småskor som finns i trakten, men att bidra med några slantar extra till familjen som öppnat sitt hem känns onekligen värt det.