Asiens Venedig bjuder på grönskande kanaler och drakfrukter

I väntan på förlängt visum ligger våra pass i Shanghai. Det är månfestivaler och nationaldagsvecka runt hörnet så det är mycket helgdagar. För att inte trampa vatten i Shanghai under lång tid har vi gett oss ut i floddeltat väster om staden. Idag anlände vi (utan bekymmer med snabbtåget) till Suzhou. För att en kines ska förstå vilken stad du menar måste du uttala det SUUU….TJÅ.

Staden, och hela regionen, är en av landets rikaste. Av det har vi hittills sett lite då vi vandrat runt längs smala kanaler och nästan fastnat i trånga gångar. Det är kvavt och varmt. 33,5 grader i skuggan på stationen enligt digitala siffror på en pelare. Vi känner oss som koifiskar i dammar med dålig syresättning. Först framåt kvällen blir det bättre, men kroppen är konstant kletig. Vädret måste åska loss snart.

Vid sidan av Mingtown Hostel där vi bor ligger silkesbutiker och chica cafeér. Staden är full av trädgårdar, men hittills har vi bara upplevt sten. Sitt rykte som “Asiens Venedig” lever staden ändå upp till. De många kanalerna har till och med gondoljärer i bambuhattar. Vid sidan av kanalerna pågår livet som vanligt. Kvinnor tvättar kläder i det grumliga vattnet, pensionärer spelar kort under parasoll. Någon målar akvarell på en bro och andra delar en drakfrukt. Denna vita, saftiga frukt är det något speciellt med. Den är god, och samtidigt inte. Den är fin och färggrann, men också otroligt ful.

Kina, vi kommer dig närmare och närmare. Vi gillar dig och fascineras, men alltså – detta språk. Det är vackert, men oförståeligt. Små, små nyanser och tonlägen kan vara skillnaden mellan att få en öl och en käftsmäll. Jag är imponerad över alla som ger sig på att studera det!