MONGOLIET RUNT, DAG 8: Efter kast med liten sten på stort världsarv vilar vi vid vattenfallet

3 kommentarer

När vi nu färdats norrut har landskapet förändrat sig. Mer grönt. Mer vatten. Ett öppet landskap som vinden älskar. Den susar ständigt i öronen och över bergskanterna. Även om landskapet blivit mer varierat förblir maten mjöl- och djurbaserad. Smakerna är enformiga och maten har blivit mer förnödenhet än nöje. Även om jorden är bördigare har inte grönsakerna tagit stor plats på tallriken. Längs vägen ser vi stora solgula rapsfält, men ingenting mer exotiskt än så (möjligtvis lite havre). Längtan efter frukt och grönt märks tydlig från dagens sida i anteckningsblocket:

Jag saknar mogna, söta tomater. Spröd paprika och gurka. Ett krispigt, rött äpple…

Sedan förändrar sig landskapet igen. Svart vulkansten börjar ta över marken. Farten sänks. Däcken kämpar med de skarpa, vassa kanterna och motorn gnäller när vi sakta makar oss uppför. Tallar klär bergssidornas norrsidor och när vi första gången stannar vid floden i området som tillhör det kulturella världsarvet Orkhon Valley vinkar barnen med blåkladdiga händer. De sitter med nävarna rätt ned i byttor fulla med blåbär. Det säljs blåbärssylt ur ett litet skjul, en skjutbana (för pilbåge) ligger bakom och vid kanten av ravinen hänger en rostig linbana. Djupt ned rinner floden. Vi försöker kasta en varsin sten ned i den. Mattis klarar på första, jag blir envis och kastar sten, efter sten, efter sten… Till sist är det en som far så långt att det måste hamnat i vattnet! Vi säger så i alla fall, även om det officiellt inte blev något plask.

Att kasta sten på floden i Orkhon Valley är förhoppningsvis inte att vanhelga det över 2000 år gamla arvet dalen ruvar på. Området sågs under lång tid som utgångspunkten för makten kring stäpperna. Den som härskade här ansågs vara ledaren och kunde styra stammarna.

Vi fortsätter följa ravinen där floden flyter. Efter en inte allt för lång stund pekar chauffören frågande på en liten samling jurtor. Vill vi bo där över natten? En familj har två extra jurtor för passerande turister och vi nickar båda snabbt jakande. Bekvämligheten i juntorna är förvånansvärt hög (jämfört med vårt medtagna instabila tält) och värmen från kaminen är välkomnad om kvällen. Innan dagen hunnit bliva eftermiddag har vi därför redan funnit vår plats för natten. Vi sätter på oss ryggsäck, tar med lite kex och vatten och ger oss sedan ut på tur i värmen. Vår chaufför har pekat lite med halv hand åt ett håll, men vi vet inte vad som väntar.

Vore det inte för vår egen upptäckaranda hade vi aldrig hittat vattenfallet – eller vägen ned

På vår strapats får vi sällskap av familjens schäferliknande vakthund. Förmodligen vet han vart vi är på väg innan vi själva har en aning. Han vill bada! Glatt leder han vägen, skäller argt på några nyfikna kalvar som storögt stirrar tillbaka. Lite längre fram står en liten, liten häst parkerad vid en pinne. Vi ser på håll att floden plötsligt rinner på samma nivå som oss. Ravinen upphör! Plötsligt har vi vatten helt nära, men det är för strömt för att vi ska våga oss på något dopp. Dånet av att vattnet faller ner i ravinen gör att samtal blir skrikande, men när vi samtidigt får syn på två personer nedanför vattenfallet vet vi bägge vad som gäller. Vi måste hitta vägen ned!

Vi börjar gå tillbaka längs med kanten, spanandes efter en stig ned. Hade de klättrat? Lite längre bort hänger en blå plastdunk upphängd. Ett riktmärke! På skuttande fötter klättrar vi ned längs med en smal, men relativt enkel stig. Snabbare än kvickt är vi på botten av ravinen. Här rinner floden lugnt och stilla. Som upplagt för bad! Vi går hela vägen tillbaka och tittar upp på fallet. Trycket har skapat en stor kittel. Vi tog inga badkläder med, men får ett ypperligt tillfälle att tvätta underkläder! Vi badar och plaskar i det kalla vattnet. Dagarna med sand och damm i varje por känns avlägsna.

Väl uppe igen möter vi två getter som reagerar på lockrop. De kommer nyfiket över och småstångas och gosar. Försöker plocka de allra finaste grästuvorna jag kan hitta för att kunna mata dem, men de verkar tycka att mitt urval är rätt kasst.

Mongoliet måste vara världens bästa land att campa i

Innan mörkret faller driver familjen in sin boskap. Hovar galopperar över ängarna. Hästarna betar bakom oss, lite längre bort ställs kalvarna in i en liten skyddande hage. Om nätterna blir det aldrig helt tyst, även om det är helt öde. Ibland surrar ett dieselaggregat tills det saktar in, börjar hacka och tystnar. Med det släcks också alla glödlampor. Hundar skäller på okända inkräktare, gnagare smiter runt ikring tältet och smaskar. Små ljud kan bli så evinnerligt stora i ödemarken, som en mygga helt invid örat. Fast när vi har tvättat oss i klart, porlande vatten i en flod vid foten av ett vattenfall är det svårt att fokusera på någonting annat än lugnet. När natten smyger sig på är vi renare än någonsin, både till kropps och i sinne. Sömnen kommer omedelbart flytande.

Plötsligt har någonting väckt oss bägge. Utanför är himlen ett hoptrasslat pärlband av gnistrande stjärnor. De är så nära, så många.

DSC07751 DSC07761 DSC07767 DSC07782 DSC07820 DSC07836 DSC07850 DSC07853 DSC07856 DSC07881 DSC07909 DSC07927 DSC07946 DSC08012

3 comments on “MONGOLIET RUNT, DAG 8: Efter kast med liten sten på stort världsarv vilar vi vid vattenfallet”

  1. Haha.. ser dig framför mig när du försöker mata fåren med de bästa! Och veeet du vad det där är för hundras? Är nog den finaste hunden jag sett! :O

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s