MONGOLIET RUNT, DAG 10: Vi bestiger en vulkan och ankommer till White Lake

Efter en natt med regn smattrande mot juntans kupoltak är vi så nöjda (igen) med att ha valt jurta istället för tält. På vår färd mot vulkanen Khorgo passerar vi staden Tsetserleg. Den ligger utefter bergssidan och när vi plötsligt befinner oss i folkmyller känns det som stadens alla 17 000 invånare står och skriker mig i öronen. Ovanan med rörelser, musik, ljuden av människor är slående. Det är nästan överväldigande, och ändå var det inte så länge sedan vi lämnade civilisationen. Hit har gruvindustrin dragit asfalt och vi fortsätter färden över bergskammar och stäpper i högre hastighet än normalt. När vi når 80 km/h är det nästan så att det går ett litet “wiiiiii” genom kroppen.

Däckens susande mot underlaget vaggar mjukt och det är svårt att hålla sig vaken.

När jag slår upp ögonen för att vi stannat står vi vid vad som är Mongoliets svar på svenska vägkrogar. Rader av små restauranger står längs vägen. Rovfåglar cirkulerar ovanför, män på motorcykel står runt gårdsplanen, ölflaskor ligger slängda på marken omkring. På en kulle mittemot driver en person en hjord med hundratals hästar. Det luktar gammal mat och vinden bär med sig små droppar av regn.

Efter några timmar till i bilsätet, nu på steniga mindre vägar, når vi det inaktiva vulkanområdet Khorgo. Vi bestiger den och ser ned i en stenig krater. Runtomkring ligger bubbliga lavastenar. När regnet återigen börjar strila smyger vi ned igen. Vid stranden av White Lake (Terkhiin Tsagaan) hittar vi ett litet camp med jurtor. Det är nästan inga människor och sjön är verkligt vacker också i detta disiga väder. Klara, soliga dagar är det verkligen en otrolig tillflykt!