MONGOLIET RUNT, DAG 11: Vi eldar med hästbajs och trampar längs med en glasbetäckt strand

Det är sista dagen innan hemfärd. Den trötta känslan av att vända hemåt ligger över dagen. Vi stannar vid Ögii Lake, en oas för migrerande fåglar och en sjö full med fisk. Vi ser en man stå med spö längs med den steniga stranden, en båt ligger med magen uppåt lite längre bort. Skrovet är fullt av hål. Fastän solen tittar fram och sjön glittrar. Ljuset känns starkt och trots strålarna kyler vinden. Vi promenerar längs med vattenkanten och får traska runt samlingar med glasskärvor.

Landskapet är trädlöst, ingen ved finns till kaminen. Mongolerna vet råd. Soltorkad hästspilling ryker en del innan glöden tar sig, men det luktar inte skit. Värmen som alstras ur kaminen är av bästa sortens förnybara bränsle: bajs.

Utanför jurtan lever en stor flock små gnagare. De pilar omkring och samlar gräs. Nyfikna, men blyga tittar de mongoliska ökenråttorna upp ur sina hålor. Några småpussas ibland, andra jagar varandra genom tunnlarna. Kvällsunderhållningen ackompanjeras av att den fastbundna hästen lägger några rejäla blaffor längre bort. Ett tacksamt bidrag till kommande kyliga kvällar.

När vi bäddar ner oss för sista natten i den mongoliska vildmarken skränar några ensamma fiskmåsar vid vattnet. En resa genom ökenraviner och över bergskammar är slut. Vi ska återvända till staden, sedan till tåget. Mongoliet har fångat oss, men nu ska vi snart lämna landet med det sista ryttarfolket bakom oss. För den här gången.