Innan sången och ringdansen hittar vi ett kycklinghuvud i soppan

– Wanna come to a party with us? frågar Yuenyan. Hon är en i de fyras gäng som adopterat oss vid Lugu Hu. De har blivit rekommenderade att gå på något slags event till kvällen. De kallar det helt enkelt ett party. Vi gillar en fest ibland, så vi tackar glatt ja och bestämmer möte lite senare. Valfri klädsel så vi behåller jeans och luffartröjor på. Vi vet inte alls vad som väntar, men kvällen visar sig att bli en höjdare.

Jasså, jasså, JA JA SÅ!

När bussen kört oss till en liten by 30 minuter bort från Lige kommer vi fram till en samling hus i lera och tegel. Tuppar struttar omkring. Bakom dass nöffar det farligt högt. Grisarna låter som stora kraftverk. Jag undviker att gå på toaletten under besöket. Vi blir visade till bords inne i ett av de små rummen. Vänsterbenet först in genom dörren, sedan högerbenet först ut. Vi får lära oss att gasta “Jasså, jasså, JA JA SÅ!” som skålramsa. Små snapsar och tallrikar med förrätter dukas fram. Vi försöker sjunga med, men vi klarar snapsarna bättre.

Utanför ligger tömda grisar i en träställning. De är ihopsydda och ligger på tork. De är helt intakta, från klövar till tryne. Fläsket har lagrats på detta vis för att hålla över långa vintrar. Vi bjuds på fläsk som lagrats i åtta år, men de kan ligga ända upp till tio. Majskolvar hänger på tork vid sidan av de tibetanska böneflaggorna och jag slår ständigt huvudet i för låga tak. Det är inte lätt att vara lång alltid.

När buffén sedan dukas fram kommer fat efter fat med mat. Skålar med soppor och oändligt med tallrikar. Grönsaker, nötter, korvar, små torkade räkor, hela minifiskar, grytor och salt te. Maten kom i omgångar och det var nästintill omöjligt att få till ett foto på härligheten. Pinnarna far över bordet och alla äter av allt, samtidigt. Vi skrattar och skålar. Några är allergiska och blir alldeles röda i ansiktet av alkoholen. När kycklinghuvudet kommer upp ur grytan väntar vi med spänning på utvärderingen. “Inte så gott” konstaterar den olycklige och den lilla näbben läggs till sidan.

Efter maten leds vi in på en bakgård till vad som verkar vara en lada, men som visar sig vara en stor scen. Bålet tänds av män i hatt och vida byxor. Människor strömmar till från vad som måste vara hela sjön. När vi väntat i 30 minuter kommer fortfarande gäster, men musiken börjar. En ung kille i långt, gyllene svart hår sjunger likt en kinesisk Bieber. Han för sig som att popstjärna är nästa nivå i karriären. Sedan tar föreställningen en vändning och sången tas över av flera. Det går i trampande takt och ett tjugotal personer börjar dansa ringdans. De tjoar, tjimmar och vevar med armarna i takt till den traditionella sången. Tjejernas kläder glittrar och det är ett under att deras konstruktioner till huvudbonader sitter kvar.

Allt rör sig. Mörkret lägger sig. Elden värmer. Dansen spårar ur.

Fest ska det bli. Efter uppvisningen ska alla delta. Vi blir fysiskt dragna med upp i dansen och med fumliga steg försöker vi hänga med runt, varv efter varv. Allt snurrar, alla skrattar. Det är svårt att veta vilka par fötter som är ens egna. Alla trampar och knuffas med alla. Det är trångt, men hjärtligt. Kylan trängs tillbaka i rörelsen och när människor börjat flåsa uppmanas alla att stanna och kommer närmare. Mikrofonen blir allas att sjunga i. Några modiga river av egna låtar till stort jubel och innan kvällen är slut har både tanter, farbröder, ungdomar och nästan barn sjungit. Skrattmusklerna värker när vi äntligen viker ned oss i sängen.