Mötet med en vattenbuffel och hans mästare

I det sista har aktiviteterna gått i ett. Vi har transporterat oss till Guilin, vandrat, åkt bambubåtar, mött människor och haft närkontakt med en vattenbuffel. Vi har sett de sträva bufflarna kämpa genom gyttjan på risfälten. De starka djuren används ofta av tacksamma risbönder. Bufflarna har stora horn, starka ben och snälla ögon. Nu har vi också fått närkontakt med en.

Vattenbuffeln är som en uppgraderad version av en klassisk ko. Oxarnas Rolls Royce.

Efter en tur på floden fick vi mata en vattenbuffel med majsblad. Vattenbuffelns sällskap var en man i bambuhatt och smittande leende. Maken till man att skratta alltså. När en kinesisk turist satte sig bakochfram på buffelns rygg brast det för hela sällskapet. Han hade inte helt kontroll på vilket ben som skulle kastas upp över ryggen först för att hamna med blicken fram mellan hornen.

Den buffligaste personen i sällskapet var inte buffeln själv, utan en amerikan som satte majsbladen i byxlinningen för att skoja. Fjant.

Jag tycker nog det är taskigt mot bufflarna att kalla yviga och oborstade personer för buffliga, för buffeln var otroligt tålmodig och till synes opåverkad av vår fascination. Den slickade sig lite i näsan, trampade lite i gruset och tog buketterna med utsträckta blad med största precision. När någon retades och drog tillbaka handen fnyste han föraktfullt och spelade sedan svårfångad.

Snorslick medan Lourenco ställer in sig hos buffelns mästare. Sedan har en kines lite otur med ridturen…

Mannen med det mest smittande skrattet i Kina

Felipe stjäl en buffelpuss