Den fruktansvärda färden till Hong Kong och vikten av en god bok

Jag ligger vikt som en räka i en sardinliknande burk till säng. Under mig ligger sex personer på rad, axel mot axel. De har fått bäddarna längst bak i bussen, med lite extra utrymme till benen som tack för besväret. Tre rader av sängar med smala gångar emellan. Två våningar av små, små bäddar. Med de sex på rad längst bak räknar jag till 39 platser.

Någon gång under natten försvinner min kudde ned bland människorna under mig

När vi kliver ombord skrattar vi. Förtvivlat. I de flesta sängarna finns bälte och alla har tjocka filtar trots värmen. Med en ryggsäck och en påse med matsäck finns det ingen plats över. De kråmade listerna på sidan slår mot höfterna när bussen ruskar igång. Vägen mellan Guilin och Hong Kong är inte direkt en nyasfalterad motorväg. Innan vi ens lagt ut ångrar jag att vi inte tog tåget som planerat. Vad gör en inte för lite äventyr?

När lyset släcks sätter jag iPaden i nattläge och börjar läsa Patrik Lundbergs “Gul utanpå”, för tredje gången. Första gången kom klumpen i magen och irritation i ögonvrån redan när jag såg utdraget från adoptionspappren på omslaget. Sedan kunde jag läsa ett par sidor vid andra försöket innan jag nästan kvävdes. På en skumpande buss till Hong Kong gömmer jag tårarna i den slitna plyschkudden. Det är en fantastisk bok, med direkt språk och klara beskrivningar. Hård och varm på samma gång.

Mycket går att utstå på resande fot, men en stor del av räddningen är en god bok!

Efter 1,5 timme stannar vi för kisspaus. Bussen åker nästan utan ena halvan av vårt nyfunna resesällskap. Vi lever med missförstånd och oklarheter. När vi efter gränskontroll och lite bussbyten snubblar över vårt hotell av (nästan) en slump är ändå nattens skakande färd blott ett minne.

När Hong Kong öppnar sig och vi får ge oss ut, då är allt förlåtet. Tack flamingos, höghus, neonskyltar och shopping.