Jag måste berätta om pappa

8 kommentarer

Jan Emil Hermansson fyllde 52 år, sedan dog han lagom till Alla helgons dag 2003. Jag var 17 år och hade väntat på att min pappa skulle dö i 10 år. Nu har min pappa varit död lika länge som han var sjuk. Döden är alltid oundviklig, men cancern är så jävla skoningslös. Bland behandlingar och felaktiga diagnoser äter sjukdomen sig vidare genom människan. En bomb som kan brisera när som helst om den inte desarmeras i tid. Ändå måste vi både leva och låta dö under tiden. 

Andras ord och mina egna texter har alltid varit ett sätt att bearbeta både ilska och sorg. Andras berättelser om när döden slog ner har hjälpt mig mycket genom åren, särskilt med att sluta känna skam och skuld över saker som innefattar ”jag borde ha…”. Idag vet jag att det inte finns några rätt eller fel när det gäller döden. Det finns ingen manual, bara ens egna känslor. Förbjudna tankar får finnas och att känna lättnad när en sjukdom vinner är okej. Vi måste hjälpa varandra med att våga gråta, skratta, stanna kvar och prata om det. Därför kommer lite av min berättelse och mina minnen, tio år senare.

Jag satt på en avskavd bänk utanför den lilla solkiga busstationen i Karlskoga när det hände. Bänken hade varit grön en gång. Någon hade klottrat på ryggstödet och bredvid mig satt Tosan. Vi var på väg till en ännu mindre stad någonstans i Värmland för att gå på spelning med Bad Cash Quartet. Jag hade vida byxor och alldeles för tunn jacka. Det var slutet på oktober och asfalten var regnvåt. Jag hade inte en tanke på  tumörer.

I tio år hade jag väntat. När mamma ringer behöver hon bara säga ett ord. Pappa.

Ögonblicket innan samtalet är så tydligt, sedan minns jag nästintill ingenting. Jag minns att jag gick genom en trång buss, men jag minns inte att jag kom hem. Jag minns inte vad vi sa eller vilka som var där. Det är suddiga dagar som klarnar först i köket i det lilla gula huset på Rasfallet i Ludvika. Vi tömde ett hem som redan var förberett. Inget överflöd. Bokhyllor med skavda ryggar, några tidningar med lösta korsord. Skivspelare. Altanmöbler. Prydliga högar med skavda flanellskjortor i garderoberna. En man som väntar på döden köper inga nya kläder. Han dricker näringsdryck ur små pappkartonger med sugrör. En festis för cancersjuka. Jag smakade i smyg en gång. Drycken var kornig och grötig. Inte alls god. Pappa fortsatte dricka näringsdryck i samma kläder under nästan tio års tid. En stilig man med rak näsa och hög panna i hopplösa skjortor, bruna boots och raka Levis-jeans.

När jag var barn följde jag efter pappa överallt. Jag härmades, ville vara som han. Pappa blev min idol och största förebild. Jag fick aldrig lära känna honom som vuxen och jag behövde inte förlikas eller konfronteras med hans dåliga sidor. Pappa förblev ett helgon, min superhjälte. Aldrig kommer vi ryka ihop i diskussioner eller spela på varandras envishet. Det finns inga dåliga minnen, men jag kommer ihåg att han lagade kyckling som smakade fisk och att hans fingrar luktade rök. Jag minns också tryggheten av hans bröst när han läste mig till sömns. Samma starka bröstkorg som sedan sakta sjönk ihop. Där medicinpumpar opererades in flöt kraften ut.

När pappa var 50 år var han en halv man som inte orkade hålla tempo. Den spretiga handstilen som tidigare varit så prydlig var nu sned och knotig på födelsedagskort. En pappa som tynar bort, en dotter som gasar på. Vi hann aldrig vara friska och aktiva tillsammans. När jag reser idag tänker jag ofta på att jag tror vi skulle ha rest ihop. Köpt en veteranbil och kört igenom Amerika. Skrattat tillsammans som jämlikar på dammiga vägar i södern. Då hade jag vågat vara närmare, han orkat vara med. Människor som pappa tidigare ständigt hojat på genom vindrutan på bilen försvann ut i periferin när sjukdomen blev synlig. När en man med långa, stolta kliv sakta vissnar vänder folk bort blicken. Där pappa senare dog hade han en fristad. Hos hans syster i Småland fanns inga igenkännande blickar eller bortvända huvuden. På gården utanför Gamleby står kanske fortfarande hans boots i hallen.

När vi samlades i kyrkan på begravningen var det vinter, inte minst i hjärtat. Jag minns inte mycket, bara att mamma grät så som jag aldrig hört någon gråta förut. Otröstligt. Förtvivlat. Bakom oss satt mest människor med ansikten jag inte kände igen. De hade kanske dragit sig undan döden, men var nog ändå hans vänner. När bilarna lämnade kyrkogården var min kropp i uppror för att världen inte stannade. För att ingen gjorde någonting. När färgerna sedan sakta återkom med våren vågade jag öppna upp igen.

Jag är glad för att mamma fortsatte berätta om pappa och för att jag pratar om honom ofta. Konstigt nog är det i mina lyckligaste stunder jag sörjer honom som mest.

Pappa. När jag tänker på dig idag tänker jag på motorljud och gamla bilar. Varma kramar och ständig uppmuntran. Tålamod och styrka. Brutal ärlighet och brustet hjärta. Du visste att du inte skulle få se din dotter växa upp och du levde med det så länge. Du bar tyngden utav rymden men klarade av att ge mig så många stjärnor. Att prata om dig är härligt och jag tänker på dig ofta. Hur du satte sockerbiten mellan tänderna när du drack morgonkaffet, hur du höll ratten lite nonchalant med samma hand som du växlade och hur du aldrig någonsin höjde rösten. Jag önskar att alla föräldrar finns där som du.

 Skärmavbild 2013-10-31 kl. 21.21.38

8 comments on “Jag måste berätta om pappa”

  1. Starkt. Sjukt vackert. Sitter rörd till tårar på jobbet och tänker på hur stolt du berättade om att han kunde blåsa hjärtan med rök. Var så impad. Nu är jag impad av dig istället och mycket är nog tack vare att du har så mycket av dig i han, kanske inte röken, men hjärtat. :) Puss!

  2. Tack för din text. Jag förlorade min pappa i maj i år, 54 år gammal. Han fick en hjärnblödning. Sorgen och smärtan är outhärdlig. Pappa var min bästa vän, min livsrådgivare och personen jag alltid vände mig och fick tröst och stöd av.

  3. Blev tvungen att läsa den igen, grinade som ett barn förra gången.
    Men fick så sköna och kära minnen, minns honom så sjukt väl från när jag var liten… De grejerna du nämner som t.ex att han drack sitt kaffe sådär old-school med sockret mellan tänderna. Älskade att hänga nere på macken med farsan och Janne, får fortfarande en känsla av trygghet när jag känner lukten av avfettning och olja…

    Minns hur han ofta frågade: ” Kommer du ihåg när du var liten och jag slängde in dig i rosbusken på mellanvägen? Jävlar vad det blödde!” och så skrattade han nöjt.

    Tänker på Janne när jag ser torr-rostade jordnötter, eller en vit sån där merca som han åkte runt i och eh…Hulk Hogan haha, måste va den blonda mustaschen och det höga hårfästet =)

    Din farsa var kung, en av mina idoler när jag var liten, Twisted Sister och Janne Hermansson! =)

    Ha det asbra kusin och tack för att du väckte dessa fina minnen!

    /Staffan

  4. Åååh! Vad underbart skrivet Rebecca. Jag gråter men har ett leende på läpparna. Det är så Janne… Jag dras tillbaka till när jag var liten och sitter i ”köket” på macken. Känner hur det luktar och hur mycket jag älskade att vara där. Tänker på när jag fick mitt Nintendo, men jag spelade nästan aldrig själv. Det var pappa och Janne som bänkade sig i soffan och spelade tills deras tummar skavde :-)
    Tack för en underbar text om en underbar människa. Väcker underbara minnen. Många kramar!!

    1. Tack själv!! Nu vet jag varför han var så orimligt bra på tv-spel… Haha. Vi hade bara det hemma när jag var sjuk, annars var det minsann ”bara skräp” ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s