Skräcken och glädjen på vägen i Vietnam

Idag köpte vi varsin motorcykel! Två ihopplockade pärlor som i grunden är av märket Honda, men med massvis av justeringar och byten av delar. De är ännu namnlösa, men väl inkörda.

En lätt motorcykel på 125cc kostar ett par hundra US-dollar i Vietnam. Det går att köpa en för 250 dollar väldigt enkelt, men vi gick för ett paket hos Vietnam Motorbikes i Hanoi. För 350 dollar fick vi körlektioner, grundkurs i mek, startkit med verktyg, hjälmar, ständig support, kartor, parlörer och gott häng.

Första turen startade idag på eftermiddagen. Vi fick lejd av en man ut ur Hanoi, vilket var en himla tur. Myllret, människorna, korsningarna. Hälften kör i pyjamas och fler än tre sitter alltid (typ) på hojen. Sedan kom vi ut på väg 6, mot sydväst. Lastbilar, små bussar, trängsel. Damm och grus. Jag svor inombords och ville tuta sönder mina medresenärer, fram tills vägen öppnade sig och landskapet förändrade sig.

Plötsligt kände jag det som frälsta pratar om. Friheten, vinden, farten. Med våra ryggsäckar fastspända susade vi vidare mot bergen, risplatåer och landsbygd. Skolbarn som vinkar, grabbar på moppe som kör upp jämsides och gör tummen upp. För första gången på resan är det jag som väcker mest uppmärksamhet hos omgivningen. Skägget är utmanövrerat av Vietnams coolaste knutta.

Efter åtta mil och nästan tre timmars körning kom vi fram till Vietnams motsvarighet till Karlstad. Vid en flod ligger staden Hoa Binh. När vi gled huvudgatan fram började det skymma och kvarterets hotell glänste mot gatan. Det såg alldeles för fräscht ut för två dammiga bikers, men det visade sig att ett dubbelrum kostade 200 000 dong (ca 60 kronor). Thanking you.

Imorgon sätter vi nordvästlig kurs, mot ännu avlägsnare landsbygd, mjölkbönder och små byar. Förhoppningsvis får vi övernatta i en hydda på styltor i närheten av byn Moc Chau. De ska vara specialister på mejeriprodukter så jag hoppas på en krämig creme fraîche, eller i alla fall en syrlig och fet yoghurt. Mmm.