Att göra Vietnam på motorcykel är både härligt och farligt

På den åttonde dagen rullade vi in i Hanois myller igen. 111 mil senare parkerade vi våra små motorcyklar utanför hotellet. Vi har mjuka sängar, frukost och badkar nu. Med värk i rumpan, stela ben och darrande armar konstaterade att vi att vi gjort det. Vi har kört runt norra Vietnam – på motorcykel!

Hur trött och dammig jag än blivit överväger ändå äventyrets positiva delar STORT.

Tänk dig att du kör på en mjuk landsväg som slingrar sig fram genom ett landskap med skog, klara sjöar och små röda stugor. Byt ut skogen mot tät djungel, sjöarna mot kraftfulla floder och de röda stugorna mot hus på styltor. Lägg till några vattenbufflar, ett par risterasser och vattenfall. Vi har kommit närmare det vardagliga livet och vi har njutit av att styra vår egen väg. Här kommer några av resans bästa och värsta stunder.

Resans bästa…

• måltid var allt utom nudelsoppan pho. Den finns överallt. Till frukost, lunch, middag, fika. Vi tankade oss själva med pho så ofta att när vi fick ris, tofu, vårrullar eller omelett var vi i himlen. Inget ont om pho alls, vi älskar det – men inte tre gånger om dagen.
• insikt var att söndag förmiddag är veckans bästa tidpunkt för shots i Vietnam. Vi trodde den klara vätskan på frukostbordet var någon slags vinäger, men det visade sig vara starkt risvin.
• gestikulerande stod Mattis för när han ville ha en öl. Vi har lärde oss snabbt att en öl är bia, men för att understryka precis vad det var han var ute efter tog han några stora klunkar ur en imaginär burk och illustrerade sedan sig själv berusad. Stora skratt i den lilla butiken!
• barn var egentligen alla, men en stack ut. Varje unge som vinkade från en vinglande cykel eller ropade “Heeelloooo!!” från vägkanten gav oss glädje, men i Dien Bien Phu träffade vi en speciell. På Café Napoli träffade vi 9-åriga Linh som presenterade sig artigt och undrade om maten var utsökt. Inte bara hennes namn påminde om en av mina käraste systrar (som vi kallar Lin) utan hela hennes lillgamla sätt påminde om henne som barn. Vi kramades när vi gick därifrån och jag jublade idag när jag fick ett mail från min nyfunna vietnamesiska vän (“So I’m sad and very miss you!”).
• känsla är utan tvekan friheten.
• låt var alla jag nynnade i fartvindarna. Från en egen version av Drinking in LA (“So what the hell am I doing driving in Vietnam at 27..”), via låten som spelas när Musse Piggs husvagn far nedför berget på julafton, till King Charles cykelsång “Mississippi Isabel”. Träffsäkras är dock “Härligt, härligt, men farligt, farligt”. Det blir dock verkligen bara härligt när en tar det varligt.

Resans värsta…

• skada uppkom varje gång jag var tvungen att kickstarta min motorcykel. När jag släppte kicken slog den tillbaka på mig VARJE GÅNG, så nu är jag prickig av blåmärken på baksidan av vaden. Charmigt.
• konsekvens är att jag nu har en motorcykel. Jag som inte har städat, lagat mat, bäddat sängen eller vattnat blommor på över fem månader ska plötsligt vårda en sak igen. Kolla olja, skruva skruvar, tvätta, smörja, tanka, låsa. Gaaaaah. Till råga på allt ska vi ut i garaget hela dagen idag. Jag gråter och försöker komma på hur jag ska slippa. Mattis har längtat i flera dagar.
• trötthet kom när vi landade i Hanoi igen. En vecka på vägen sliter och vi har varvat ned, druckit lite öl och hängt loss.

Nu längtar vi mer än någonsin till stränder, klarblå himmel och havet. Vi flyr snart den ankommande vintern och styr söderut.