Phu Quoc bortom resorterna

Vietnam satsar hårt på sin växande turism och här på den lilla ön Phu Quoc i Thailändska gulfen märks det tydligt. Ny flygplats, nya vägar, grävmaskiner längs med stränderna. Ett par kilometer längs med Long Beach trängs restauranger, barer och resorter, men det finns ännu mycket kvar av ön som den var innan paraplydrinkarnas tid.

En härlig, inspirerande och viktig del av att resa är att möta världen. Många gånger finns den inte innanför murarna på en resort, så det gäller att leta sig ut. Även om en semester alltid ska vara avkopplande och tvångslös är det svårt att inte bli rastlös efter två dagars latande så idag lät vi motorcyklarna jobba lite igen. Vi drog iväg söderut till den tidigare lilla fiskebyn An Thoi, som nu ståtar med en stor färjeterminal.

Längs med kusten radar palmer upp sig och kossor betar invid vägen. Inte en engelsk (eller rysk) skylt så långt ögat når.

I sydöst letade vi oss ut till stranden Bai Sao. Kritvit sand, en magisk bukt, några få bungalows, en ankrad fiskebåt. Det är en helt underbar plats, men alldeles försummad. Även om turister hittat hit finns det ännu ingen som ansvarar för att hålla efter. Naturligt skräp som palmblad, tång och drivved förstör verkligen inte ett paradis, men det gör drivor av skräp. Hundratals skor som saknar sin partner trängs bland flaskor, glödlampor, tandborstar, läppglans, tampar, plastpåsar och nätrester.

Spåren av människans framfart på havet spolas i land och berättar en smutsig historia om våra maritima soptippar.

Ändå, bortanför resorterna lever människor sina liv. De kör moppe i pyjamas, hänger sina kläder på staketen, tar en kaffe i skuggan under ett träd. Verkliga Vietnam finns också på Phu Quoc, men det gäller att röra sig bortom hotellvärlden.