Tillbaka till verkligheten i Vietnam

Vi har följt några av den mäktiga Mekongflodens grenar norrut. Semestern har vi lämnat kvar på Phu Quoc och vi är återigen en del av verkligheten i Vietnam. Vi har verkligen njutit av att vara turister, men också saknat en del av upplevelserna som vägarna ger.

Direkt tillbaka på fastlandet minskade alla priser med mer än hälften. En lunch som kostat 80 000 dong kostar nu 60 000 dong, för oss båda. Kaffet kostar nu aldrig mer än 10 000 dong och vi får påfyllning utan att be om det. Barn vinkar, skrattar förläget och ropar ”Heeeello”. Män tar i hand, människor vänder på huvudet. Även om det är slitsamt att vara exotisk är det fantastiskt att inte vara en del av en ström, utan en enskild resenär.

Flera vi mötte på Phu Quoc berättade om att de inte alls fann vietnameser särskilt vänliga. Vi bara gapar och berättar om oändliga episoder där vi blivit så väl omhändertagna att Florence Nightingale hamnar i skymundan. Från de lite pinsamma situationerna där farmödrar rör om i vår mat (för att visa hur måltiden ska ätas) eller ger oss en sked (fast vi tycker vi behärskar ätpinnarna talangfullt värre) till de fantastiska stunder där vi verkligen häpnar av att människor oombett kliver in och hjälper till.

En moppe låg vält på ett fält tidigare idag. Ett lass med ved hade ramlat av flaket och travar av trä låg i diket. Vi kom susande ganska direkt efter att det hänt, men det var redan full besättning på att få upp ekipaget på vägen igen.

I Vietnam upplever vi människor som mycket mer direkta som medmänniskor. Trots att ens alla behov inte är fullt tillgodosedda finns det utrymme att bjuda in andra till det som ändå finns tillgängligt. En olycka händer så lätt, den händer vem som helst. I Vietnam hjälper också vem som helst till.