Magiska mänskliga möten som volontär i Vietnam

Det här med att vi ofta hatar folk, men älskar människor är nyckeln till mycket. Möten skapar magi. Att verkligen se en person, höra om ett annat liv och försöka se nya perspektiv är så himla viktigt. Utan det tappar vi bort att vara människa. Volontärerna i Vietnam får verkligen mycket av den varan, och de gör skillnad.

Idag har vi varit med Volunteer Vietnam på ett stödcenter i utkanten av Danang. Volontärerna åker hit tre gånger i veckan. Innanför murarna bor nästan 200 personer som alla har ett helt eget öde, ofta tragiskt utöver det vanliga.

Det finns ett barn med Downs syndrom vars vänstra hand inte utvecklats för att han varit fastkedjad som bebis.
En ung kvinna med lättare förståndshandikapp har blivit våldtagen på ett tidigare barnhem. Barnet är adopterat till Italien. Kvinnan skjuter sylvassa frisparkar ute på gräsplanen och gör gärna grimaser.
En man har nyligen fått en elektrisk rullstol så att han kan ta sig runt på egen hand. Tidigare tiggde han på marknaden, tog sig fram på händer och knän, sov på gatan. Nu slukar han varenda volontär och får dem att skriva ned nya engelska glosor i en anteckningsbok han alltid bär med sig. Han vill lära sig ord som “hjärta” och “kärlek”. Han skrattar, mycket.
Där bor en samling tanter som är mellan 70 och 100 år. Åldern är inte alltid så enkel att säkert veta. De har varit barnhemsbarn hela livet, många saknar födelsebevis. De slukar de medtagna söta bröden snabbt samtidigt som de håller hårt om oss besökare.
Ett par yngre pojkar har hämtats in från gatan. De försöker få dem att gå i skolan, men det är enklare att ta pojken från gatan än gatan ur pojken. En av dem vill bli fotograf. Han tar naturligt Mattias kamera och fotograferar oss allihop, länge och bra.
En man är tidigare granne till Mr Viet. Han fick en stroke, blev totalt förändrad och förskjuten av familjen. Han bor nu med andra män och är en av de som odlar chilifrukter i vackra formationer på gården.

Det finns alltid de som har det värre, men för dessa människor gör volontärerna och organisationen verkligen skillnad. Mänsklig värme, bli sedda, känna närhet. Många saker kan göras utan större erfarenhet, men det behövs också mycket utbildad personal. Fysioterapeuter är hett villebråd, men svåra att få tag på.

Förhållandena är fortfarande långt ifrån bra för de utsatta i Vietnam. Där är volontärerna viktiga. Volontärerna kommer bidrar både indirekt med pengar och direkt med handling.

Mannen som gör det möjligt är Mr Viet, grundare och manager på Volunteer Vietnam (som är den lokala organisationen som Lina blivit förmedlad till). Han är den förste att påpeka bristerna och en eldsjäl som gör verklig skillnad. När jag frågar honom vad drömmen om framtiden är dröjer inte svaret mer än en millesekund. Ett eget barnhem. Där han kan ta beslut, ge oturliga barn hopp. Han själv hade tur. När han var 1 år gammal körde hans pappa på en landmina med bil under kriget (som inte kallas Vietnamkriget i Vietnam, utan Det amerikanska kriget). Pappan dog, men Mr Viets barnkropp kastades ur bilen och landade på ett risfält. Under 1,5 år var han placerad på barnhem, registrerad som okänd. Hans mamma hittade honom. Han hade tur. Under hela hans uppväxt har han rest runt och jobbat som volontär. Han utbildade sig till lärare, men ville mer. Nu har hans organisation mer än 1000 volontärer om året, men fler behövs.

Om du vill göra en skillnad, gör det direkt! Gör det för någonting du brinner för, för dig själv och för världen. Gör det gärna som volontär i Vietnam.