Haveri i ödemarken och ett stenskott på tutten

Att åka motorcykel på vägarna i norra Kambodja är att färdas i tiden. Barn jagar rullande däck och hjul (vad ska en göra i brist på bollar?), somliga vandrar långt för att hämta vatten. Barnen går byxlösa tills de kan sina toalettrutiner och en krake började gråta när vi slog oss ned för en kaffe. Efter vad vi förstod av mammans skratt och gester så var vi nog de första vita barnet såg. Onda andar på hjul liksom. Vi fick ändå kaffe kokat över öppen eld. Sen kom den tandlösa tanten från grannbutiken och slog sig ned. De pratar glatt, fast vi förstår ingenting. En man som säljer karotter kommer förbi. Det hänger burkar och kärl kring hela cykeln. Mellan de små byarna ligger ödemarken tyst. Det går att kissa precis invid vägkanten, förutom när en buffel kikar förbi och skrämmer slag på oss eller när ett par oxar vandrar förbi med sin kärra.

Trots detta ödsliga landskap fick vi de allra godaste nudlarna till frukost. Curry, groddar, gurka, lök och någon slags hyvlad rotfrukt. Heeelt fantastiskt!

Detta var dagen då jag trodde att ett stort stenskott på min lilla tutte skulle vara det enda missödet, men det skulle bli värre. Plötsligt hoppade min kedja ur, för ingenting. Vi satte på den, försökte åka lite och fick sätta på den igen. Mattias tog över och handhöll hela projektet med att köra och haka i kedjan. Jag red ut stormen genom att köra hans Bonnie vid sidan av och hålla humöret uppe. Efter 30 minuter på tvåans växel kom vi äntligen fram till hus (det gick så långt att vi jublade när vi såg att det pyrde i vegetationen, för att då hade någon människa varit där). Några män vinkade från en altan och ropade “Bia!!” (öl). Vi skrattade nekande till svar, men svängde ned vid huset efteråt på Mattias initiativ. Och tro på fan om inte kedjan var spänd och oljad 10 minuter senare. Han tog det på att det stod en lastbil där. Tydligen är “Där det finns en lastbil finns det verktyg” ett gammalt ordspråk i djungeln.

Förutom att vi kört genom ödemarken har vi också korsat Mekongfloden idag, för tredje gången totalt – men första gången i Kambodja. Piren ut till den lilla båten låg precis i höjd med vattenytan. Hade vi vält där hade det bara sagt “plums”.

Stenskott på tuten till trots, det är kul i Kambodja! Trafiken är lugnare, ibland nästan obefintlig. Bilar lämnar företräde och människor som ska svänga kollar av omgivningarna först. Vi har mött ett till par på cross-cyklar, annars är vi själva. Bortsett från en galen fransman som cyklat hit hemifrån, på 9 månader. Galning.