Fall från dödlig höjd i Phnom Sampeau

Strax utanför Battambang ligger Phnom Sampeau. På toppen av denna tidigare så dödliga kulle ligger nu en samling fridfulla tempel. Utsikten är fantastisk vacker, även i morgondis. Det enda som skvallrar om platsens blodiga historia är de två artellerikanonerna som fortfarande står riktade mot väst, mot ett av Röda khmerernas tidigare fästen.

Kalkstensklippan sluttar brant nedåt. I ravinen susar fladdermöss, apor svingar sig runt i träden. Det går att vandra omkring på små stigar på de porösa stenarna, men gå inte för nära mobilmasten. Innanför gallret som skärmar av masten har aporna sitt “dagis”. De små skyddas av inhägnaden och det blev ett himla liv när vi råkade komma för nära. 

Halvvägs ned finns en avtagsväg som leder till Phnom Sampeaus dödliga grottor (“Killing Caves”). Numera är grottorna en plats för pilgrimer och munkar, men tidigare var de svarta hål där människor kastades ner mot sin död. Om de inte redan mördats innan fallet. Vår guide promenerar omkring i slitna sandaler, med sin 13-årige son i släptåg och med den yngste på armen, och pekar ut olika delar. Han berättar att 2000 barn ska ha kastats i en grotta. Skallar och ben från vuxna som dött i grottorna ligger utplacerade i gallerförsedda burar och i små tempel. Det är makabert, ett minne av vad människan kan ställa till med.

Nu sitter en munk i lotusställning på en avsats och hälsar med hopförda handflator och bugat huvud. Munkarna var under slutet på 1970-talet en av de mest utsatta grupperna, ansedda som lärda och därför mördades många.

Själva templen är inte hänförande, men Phnom Sampeau är värd en utflykt. Både för dess blodiga historia och makabra skelettlämningar, men också för att det är utanför turistens vanliga stråk. Vi mötte ett par på moped, men var annars själva. Upplevelsen av Kambodja, av människorna blir så mycket närmare när du inte är en del av en invasion. När vi samtalar med en av männen som har sitt hushåll på toppen får han avbryta sig för att jaga bort makaker som försöker stjäla frukt, samtidigt leker ett barn katt i en frigolitlåda. Leenden och prat slutar inte alltid med “One dollar, please?”, mötet är ömsesidigt nyfiket, även om donationer tas emot med glädje.