Hej vad det går, med bambutåg på skeva spår

Tåg är inte ett välfungerande transportsystem i Kambodja, men det är säkrare än förr. Under 1980- och 1990-talet användes tåg som minröjare och trots riskerna var gratisbiljetterna till den främre vagnen eftertraktade. Idag rullar ett fåtal godståg på vissa sträckor, men mestadels befolkas spåren av optimistiska hemmabyggen.

Tågrälsen i Kambodja är både vinda, skeva och överväxta. När det inte finns en tidtabell (eller några tåg som kan försöka följa den) har människorna byggt sina egna vagnar, efter bästa förmåga. Plocka ihop ett par gamla hjul från en stridsvagn, snickra ihop en typ av flotte att placera ovanpå och leta reda på en gammal motor. Sen är det (bokstavligen) bara att tuta och köra!

I Battambang är bambutågen den största turistmagneten, men dess mer okända kusin i Pursat är fortfarande en viktig institution för de lokala invånarna. Vi kommer en måndagsförmiddag med en flaska vatten under armen och har tänkt att det ska bli ett projekt att få följa med längs rälsen, men vi blir genast omhändertagna. De frågar vart vi ska, hur långt vi vill åka, men vi pekar runt och visar att vi bara vill åka en sväng och sedan komma tillbaka. Inga problem, men vi måste bara hjälpa till att bygga ihop tåget först.

Just innan avgång hoppar två kvinnor på. Tant har svarta tänder och hennes yngre sällskap klappar på mina bara ben och tycker shorts är synd i solen när jag är så blek.

När vi kastar loss liknar färden mest en tur i ganska grov sjö. Vi rullar inte över skarvar med ett lugnande rytmiskt dunkande, vi skallrar oss fram med gnissel, knak, brak och slag. Några kvistar kommer farande, remmen som kopplades mellan motorn och axeln för att driva oss framåt hoppar av ett par gånger. Vi hankar ändå oss fram över stock, sten och förmultnande broar. Landsbygden öppnar upp sig och vattenbufflar badar i dammar medan bönder vadar omkring på fälten.

Plötsligt ser vi något i horisonten. Ett möte. Eftersom vi färdas utan bromsar är det tacksamt att ha långa raksträckor. Långsamt växer ekipaget när vi närmar oss. Det är en likadan hemmabyggd tågflotte som vi färdas på, men den är tungt lastad. Flera rader och staplar med timmer och ved, sedan människor på toppen av det. Eftersom vi är lättast är det vår plikt att plocka av ekipaget och låta de andra passera, men vi vänder istället på motorn och åker tillbaka. Mot ett nytt möte.

När vi är nästan framme vid vår startplats måste vi stoppa upp igen. Ytterligare ett bambutåg kommer lastat mot oss. Nu är det ett tjugotal människor med tillhörande packning (säckar, mopeder, väskor, matlådor). Vi är lättast, igen. Vår rediga kapten menar ändå att det är de andra som måste packa av och släppa förbi oss. Det blir diskussioner, sedan stiltje. När den tungt lastade vagnen med trä äntligen kommer tuffande bakom oss har vi fått tyngden vi behöver. De andra måste packa av ekipaget.

Att färdas på järnväg med vind i håret är härligt. Det är fantastiskt att hamna i folksamlingar, fastna i köer med bambutåg och få träsmak i rumpan. Vi mötte två fransmän som muttrade om att de borde haft stolar på tåget. Färden är visserligen långt från bekväm, men det är liksom lite av hela härligheten!