Äventyret över Kardemummabergen i Kambodja

Vi har haft ett äventyr på Äventyret. Istället för att åka runt Kardemummabergen som skilde oss från havet valde vi att åka över dem. Efter nästan tre månader på vägarna börjar den delen av resan lida mot sitt slut. Nu rycker vi en sista gång tänkte vi och gav oss mot de kryddiga topparna. Vi visste att vägen var dålig och vi kände till att en olycka sällan kommer ensam, men nu har vi också upplevt det.

Vid frukost dagen för avfärd glider en lagom irriterande britt in på cross. Han ska samma väg som oss och vi tar följe. Det är konstigt att förhålla sig till ytterligare en chaufför och lägligt nog slarvar vi bort varandra vid någon korsning. Förväntansfulla och fulla av körglädje fortsätter vi söderut. Mot bergen, mot regnskogen. Över broar med hål större än motorcyklarna och genom små byar där barnen rider på bufflar.

När vi äntligen börjar ana bergskedjan i horisonten har vi munnarna fulla av damm och skorna fulla av grus. Alla hjul river upp moln av otrevligheter, men när den första lutningen kommer försvinner också de andra trafikanterna. Plötsligt ser det ut som någon tappat ut en påse popcorn på vägen. Lite längre upp i backen ligger en lastbil som slagit volt på sig själv. Förarhytten är dubbelvikt, men bägge personerna i den är okej och sitter och väntar på hjälp vid sidan av. Med en liten olycksklump i magen fortsätter vi uppöver.

På toppen av den första platån finns en korsning och några hus. Vi äter lunch och värderar om vi ska nyttja de tre-fyra timmarna av dagsljus vi har kvar, eller om vi ska passa på och checka in på det värdshuset som ligger vid sidan av. Det rycker i oss bägge, vi vill vidare.

Vägen kan ju knappast bli så mycket sämre, eller? Vänta ni bara, tycks världen ha tänkt.

Fortsättning följer…