Fortsättningen på äventyret över Kardemummabergen

Murphy har ju en lag som säger att om någonting kan gå fel så går det fel. Jag är inte riktigt en anhängare av hans lag, men jag är beredd att sträcka mig till att en olycka sällan kommer ensam. Kardemummabergen bjöd verkligen på motstånd, men i en fantastisk miljö.

Samtidigt som klockan slog 13.00 lade vi ut från den lilla bergsbyn Promoui, som egentligen mest bestod av en rondell. 12 mil kvar till målet och vi hoppades att vi skulle nå fram samma dag (vilket vi också skulle ha gjort om vägen höll samma kvalitet som under förmiddagen). När klockan blivit 15.00 hade vi kommit lite över 2 mil. Bottenrekord, på flera sätt.

Nu körde vi rätt in i regnskogen. Kilometer, efter kilometer utan en endaste människa. En skylt varnar för apor och vegetationen bäddar in vägen i en tunnel. Naturen är fantastisk, men vart tog vägen vägen?

Vad som en gång varit en väg är nu en lömsk blandning av mjuk sand, hårda stenar, gamla spår och vassa kanter. Tänk er att ni lagt en liten remsa med asfalt genom en sandlåda. Asfalten klarar inte av att hålla ihop på det mjuka underlaget utan rasar samman och sjunker ihop i stora flak. Till det kommer att bergen går upp, och ner, och upp igen. Vi balanserar över små prång, försöker få fäste i kvicksand, stångas med stenar. Det är som att köra en hinderbana, bara att hindren är utlagda helt utan hänsyn för att någon faktiskt ska ta sig förbi dem.

Jag vurpar rätt snabbt. Får blåmärke på knät och rivsår på vaden. Men värst av allt är att all motivation bara rinner av en. Jag svär, borstar spottande av mig all sand och river runt som en illbatting. Vi har ett helvete bakom oss, men lång väg framför oss. Jag vill bara bort. Men det är bara att bita ihop och fortsätta. Mattias står stark, håller humöret och peppar. Sen slirar han också omkull och eftersom allt går bra både med oss och cyklarna (vi kör bevisligen vääldigt sakta) blir jag på lite bättre humör för att det inte bara är jag som sliter med den obefintliga vägen. I efterhand tänker jag på mig själv som en superhjälte som klarat av detta. Tänk vad en administrerande projektledare kan ta för sig!

Under denna körning förstår jag mer och mer hur otroooligt vältränade alla som tävlar i motorcross, enduro och så vidare måste vara. Det sliter i hela kroppen. Det är stötar, styrka och balans. Och inte minst koncentration.

När klockan är närmare halv fyra börjar vi tro att vi får övernatta med aporna. De enda människorna vi sett är tre barn som dök upp från ingenstans. De bor förmodligen under en mobilmast där det hänger ett par trasor. Vårt alternativ känns då inte så illa. Älskade ungar. En timme eller så senare kommer vi plötsligt till en glänsande sjö. Vi är så dammiga att det ryker om oss, tänderna är brunblästrade och vi ser ut som vi fått en orange spraytan. Det klara, friska vattnet ser ut som en hallucination. Av ren fascination stannar vi mitt på bron och ser två människor skölja ur kärl i vattenbrynet. DET BOR MÄNNISKOR HÄR! VI ÄR RÄDDADE! Typ så sjunger mitt hjärta.

Det orimliga händer sedan. Ett färgglatt hus i betong dyker upp på andra sidan, bakom ett fält. Där om någonstans kan vi säkert få ett rum. OM vi kan, visar det sig sen. Det är ett värdshus. Vi skrattar av lättnad, förvåning och ren lycka. Mat, värme, vatten. Vi serveras allt med ett leende. Efter en perfekt solnedgång på höjden vaknar vi sedan i gryningen. När vi rullar nedför bergen blir vägen bättre och bättre. Några kinesiskt byggda kraftstationer har gjort att de lägger betongplattor och på sina sträckor flyger vi fram. När vi har ett par kilometer kvar får Mattias punktering. Typiskt. Vi skäller, men också det ordnar sig tillslut.

Vi rullar in i Koh Kong precis efter lunch på den andra dagen efter avfärd. När sedan damen på hotellet försöker snitsa och justera upp priset på rummet vi blivit erbjuda klickar jag. FEL DAG KÄRA VÄN. Sällan att vi ryter i, eller ens orkar bråka om småpengar. Nu handlade det om princip. Och om att vi haft två helt överjävliga dagar (om än med makalösa miljöer).