KRÖNIKA: Modiga människor säger ”förlåt”

0 kommentarer

Ingen människa är fullkomlig, vi har både brister och begränsningar. Alla människor gör misstag, men bara riktigt modiga människor erkänner sina fel. Vi har rätt att ha en egen uppfattning, vi har rätt att ha fel. Vi har också ett ansvar att erkänna när det händer. Att kunna redogöra för sina tillkortakommanden borde vara en av våra mest beundransvärda egenskaper.

På Dödens fält utanför Phnom Penh i Kambodja finns ett träd som tidigare var täckt av blod. Barn avrättades genom att slås med huvudet före mot stammen. Ibland gör inte ett förlåt någon skillnad på det som redan hänt, men förhoppningsvis kan det påverka framtiden till någonting bättre.
På Dödens fält utanför Phnom Penh i Kambodja finns ett träd som tidigare var täckt av blod. Barn avrättades genom att slås med huvudet före mot stammen. Ibland gör inte ett förlåt någon skillnad på det som redan hänt, men förhoppningsvis kan det påverka framtiden till någonting bättre.

Ibland är det svåraste som finns att säga ”förlåt, jag hade fel”. Då är det oftast som allra viktigast. Det upplevde jag starkt under en månads resa genom Kambodja. Under sent 1970-tal avrättade Röda Khmererna nästan en fjärdedel av landets befolkning. Ibland för att de var meningsmotståndare, ibland för att de bar glasögon eller bara för att de var i vägen. Dödandet blev rutin, en onaturlig del av livet.

Folkmord förtjänar minst sagt ett förlåt, men ledarna som ställts inför rätta har, med endast ett undantag, hävdat sin oskuld. Flera överlevande berättar om att ett erkännande från de högst ansvariga skulle hjälpa dem att gå vidare. I sådana situationer förändrar ett förlåt inte vad som hänt, men det kan förhoppningsvis bidra till bättring och botgöring.

När någon erkänner ett fel beskrivs det ibland som att krypa till korset. Det är någonting skamfullt, någonting vi vill undvika. Du ska visa dig stark, ha pondus och vara principfast. Du ska inte vända kappan efter vinden hur som helst. Men att försvara ett fel är att fela igen. Det är naturligt att vara rädd för negativa konsekvenser, men diskussioner är allt för ofta bara en spiral av argumentation som gör bägge parter allt mer övertygande om att de har rätt. Tills någon i efterhand försöker justera sitt ställningstagande, när det redan blivit tydligt vilken part som egentligen satt på det riktiga svaret.

Om det är till någon tröst behövs rädslan för att kunna vara modig. Istället för att lägga så mycket energi på att inte exponera sig som någon som aldrig har fel måste vi vara starka nog att visa oss svaga. Tillslut kanske vi inte längre kryper till korset, utan istället reser oss ur felaktigheter. Då har vi möjlighet att lära, utvecklas och ta ansvar.

Jag var länge, och är fortfarande till viss del, en person med svårt att ta plats med mina åsikter. Av rädsla för att ha fel räckte jag till exempel sällan upp handen för att be om ordet i föreläsningssalen. Jag var rädd. Kunde jag gå tillbaka skulle jag resa mig upp och fråga, flika in och fundera. Nu är jag modigare, och klokare. Du läser till exempel denna text.

Krönika publicerad i Lösnummer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s