Var det någon som sa semester? Inte vi!

Efter att vi funnit oss tillrätta här på Koh Tao började vi genast dyka. Lika snabbt blev jag genomförkyld och sen sa det bara svisch så hade Mattias bestämt sig för att bli divemaster.

Första gången Mattias dök hyperventilerade han. Av stress, rädsla, ovana. Han var över 30 år gammal när han snorklade första gången. Nu är målet att mästra världen under vatten totalt. Jag är så impad av kärleken! Alla kan verkligen lära sig dyka.

Jag sliter en del med mitt mående för stunden. Har gult snor i näsan och är alldeles tjock i huvudet. Trött, lite nedstämd. Mest ledsen blir jag för att jag inte är alert nog att njuta tillräckligt av allt spännande vi har omkring oss. Jag vill bestiga de små bergen, hitta alla gömda bukter, jogga i gryningen och ge mig ut med kameran och fotografera.

Helt ledig, det tror jag aldrig jag kan vara. Är det inte äventyr så är det utbildning.

En bra sak med mitt dåliga mående är att jag ändå har studerat. Jag har tre kurser igång samtidigt nu. Dykningen är rent nöje, men kräver tid och energi. Jag ska gå ett steg längre och bli Rescue Diver. Sedan håller jag på med en skrivkurs och en fotokurs. Kreativt, kul och nyttigt! Men ändå, måsten. Deadlines, uppgifter, åtaganden. Det känns ovanligt och härligt.