Vi har blivit certifierade PADI Rescue Divers!

Kursen för att bli Rescue Diver höll på i tre dagar. Vi lärde oss förebygga och behandla dykrelaterade skador och olyckor. Slutprovet? Ett helvetesdyk.

En stor anledning till att vi stannar här på Koh Tao en stund är dykningen. Mattias ska bli Divemaster, men jag hängde i alla fall med en bit på vägen och blev Rescue Diver. Hur fantastiskt är det inte att vi fått repetera första hjälpen och livräddning? Att sedan ägna tre dagar åt att anpassa de kunskaperna till livet som dykare var… jobbigt, slitigt, fantastiskt, inspirerande, skrämmande, upplyftande och härligt.

Det har varit långa dagar, mycket information och många, många övningar. Vi har tagit upp medvetslösa dykare från botten, organiserat sökkedjor efter saknade dykare, lärt oss livräddning på ytan och hur en behandlar tryckrelaterade skador och sjukdomar. Bland annat.

Slutprovet visade sig vara ett “Hell Dive”. Dyket från helvetet skulle testa oss, se vad vi lärt oss. Vi blev ihopparade med varsin Divemaster in Training (DMT). Precis innan klarsignal för att gå ned fick vi besked från instruktörerna om att vi skulle hålla lite extra koll på vår DMT. Det var alltså hyss på gång.

Vi simmade motströms en liten bit innan helvetet bröt lös totalt. Under simningen fick vi rätta till vår DMT:s utrustning, korrigera deras teknik och se till att de höll sig i närheten. Jag trodde att de skulle sticka iväg så att vi skulle få organisera en sök-aktion under vatten, men det visade sig att de helt enkelt gick bananas. De bytte regulatorer med varandra, kastade bort sin utrustning, puttades, brottades och betedde sig allmänt som att de hyrt stället. Vårt jobb var såklart att lugna ner dem, svårare än en tror under vatten. I tillägg åkte instruktörerna runt och drog av oss maskerna, slog på regulatorerna och drog i reglage osv.

Låter det stressigt? Farligt? Obehagligt? Ja, det förstår jag. Innan kursen hade jag blivit helt galen av att vara mitt i ett sådant kaos. Då hade jag bara signalerat “upp” och sakta simmat till ytan. Nu kunde jag till och med njuta av det. Jag VET hur jag ska hantera en samling dykande dagisbarn under ytan. Sliter någon plötsligt av mig masken vet jag att jag inte freakar. Jag kan till och med tycka det är kul (så länge det är på skoj).

Jag har lärt mig så himla mycket och samtidigt förstått vikten av att aldrig, aldrig någonsin försätta sig själv i fara under en räddningsaktion.

Nu sitter jag kvar med träningsverk efter att ha burit upp folk på båten och simmat runt efter människor i nöd som en dåre. Och, inte minst, en massa kunskap om hur jag ska kunna förebygga och åtgärda olyckor i och omkring vatten.