Dykning är ett äventyr i vardagen på Koh Tao

Ni har hört den där om att jag jobbar rätt mycket va? Men ni har inte hört den om när jag var ledig och dök en hel dag. Eller var sjösjuk, beroende på hur jag väljer att vinkla det.

I söndags hade jag min första lediga dag på över två veckor. Dykning på Sail Rock stod på schemat. Det ska vara bästa dykplatsen  här omkring Koh Tao och det kan jag verkligen tänka mig. Ärligt talat har inte dykningen här imponerat på mig hittills. Okej, det är alltid härligt att dyka i varma vatten, men det har varit dålig sikt (iofs på grund av mycket plankton, så då kanske valhajarna kommer i år till slut) och rätt tråkiga miljöer. Jag har inte gjort många dyk alls hittills, så jag får ändå lita på Mattias som säger att det finns guldkorn.

Sail Rock ligger två timmars båtfärd söderut. Vi gick i ganska grov sjö och mycket blåst och moln. Tji fick jag för att jag saknade regn från Sverige… I alla fall kom vi fram och plaskade i baklänges. Bubblor! Äntligen!

Det var bra sikt ned till 20 meters djup ungefär, där blev det som att simma i lervälling. Vi gick upp genom en “skorsten”, en naturlig tunnel genom korallerna och jag var lycklig i hela kroppen när vi kom upp på toppen och små, rosa clownfiskar pilade omkring i anemoner. Sen fick jag se stim av fiskar som simmade omkring i stora klot, sådär som de gör för att förvilla större fiskar som vill äta dem. Sen fick jag se GIGANTISKA baracudor och ännu större groupers. Jag fick se att Mattis har börjat dyka som en mästare, sådär som en groda, och jag fick känna av att vi inte är ensamma som vill upptäcka undervattensvärlden.

Sen hade jag en hel dag med sjösjuka. Jag låg, och sov, och sov och låg. Lyssnade på podcast och ville inte äta. Det kostade hårt att vara ledig en dag.

Jag märker att ju mer jag jobbar, desto svårare får jag att försöka hänga med på annat socialt. Det blir liksom allt eller inget. Jag ska försöka göra en medelväg med bloggen. Håll ut!