Äntligen har jag simmat med hajar på Koh Tao

Snorklingen på Koh Tao börjar bli vardag, men idag satte jag munstycket i halsen. En haj! Äntligen!

När dagarna består av mycket jobb är verkligen livet under ytan riktig rekreation. Jag älskar i och för sig att bara bada också, så efter min lunchpaus tumlar jag runt och simmar omkring en stund. Det är inte alltid jag snorklar. Igår tittade jag på ett gäng plaskande idioter som var livrädd för en liten, liten hajbebis. Vattnet var så klart att jag ändå såg den lilla kraken som mest ville försvinna. Jag flöt omkring en stund istället och funderade på varför en tjej simmade crawl med solglasögon.

Jag förstår att inte alla tycker det är självklart att inte störa, men jag har så svårt att respektera folk som plaskar med fötterna över ytan när de simmar. Vardagsirritation! Haha.

Idag bytte jag bukt. Tillbaka till den gamla favoriten Sai Daeng. Senaste dagarna har det varit så mycket folk i Aow Leuk att jag nästan undrat om de skyltat om vägarna eller något. Och massa dykbåtar. Med en hel grupp dykare med maskarna på huvudet. Var bra sugen att simma ut och fråga om de hade panik (det är totalt No NO NO! att ha masken på huvudet då det är en signal för en stressad dykare med problem).

Tillbaka till hajen. Att snorkla i Sai Daeng är alltid en fröjd. Inne vid stranden är det ganska mycket alger, men så snart en kommer utanför det är det klart vatten. Korallerna är ganska mörka, men det är alltid fullt av fisk. Stora stim och ännu större papegojfiskar. Det allra, allra bästa är att mina nya favoriter bor här. Orangespined unicornfish.

Idag fick jag en stor överraskning. Även om Shark Island ligger direkt utanför kusten har jag aldrig sett en endaste hajfena (förrän den lilla bebisen igår). Ön utanför kusten har nog en gång levt upp till sitt namn med både tjurhaj och andra härligheter, men ön liknar i alla fall fortfarande en hajfena som klyver vattenytan. När jag var på väg in till stranden igen kom det plötsligt en stor, mörk skugga i mitt yttre synfält. Jag vred snabbt på huvudet, på min vakt. Med graciösa, långsamma rörelser simmade en svartfenad revhaj förbi. En ganska stor, eller liten beroende på vad en jämför med. Den var mellan 1,50-2 meter lång. Som jag ungefär. Fast snabbare, starkare och med vassare tänder.

Tidigare har jag mest sett revhaj med vita snuttar på fenorna, men nu fick jag alltså se ett praktexemplar av en stor.

Jag vet sedan tidigare att den svartfenade revhajen inte är särskilt intresserad av människor, men den är “värre” än den vita sysslingen. Eftersom jag var helt själv blev jag inte bara fascinerad, utan också lite skrämd. Sen blev jag skrämd av att jag kom på att hajen säkert vet att den har skrämt mig. Fan. Den simmade dock vackert vidare, inåt bukten. Jag följde efter, på min vakt och nära klipporna. Ingen annan verkade ha sett den och det var inte riktigt läge att sätta handen för pannan och ropa “HAJ!”, även om jag var bra sugen att ställa till med lite kaos. Småfisken den jagade hade dock inte haft någon nytta av det.

Eftersom Mattias dyker dagligen tyckte jag att jag ändå var förtjänt av en haj! Det har inte han sett här än, hihi. Fast han har sett sköldpaddor. De skalbeklädda underverken som denna ö fått sitt namn efter.