Det stora undervattensäventyret har gått mig förlorat

De sista dagarna har vi dykt en del. Dykningen här omkring Malapascua har varit bland de finaste, häftigaste och härligaste jag upplevt. Det gör att jag sörjer lite extra, för jag måste ta en dykpaus.

Imorse när dykbåten tuffade iväg klockan 05.00 stod jag kvar på stranden och vinkade. Soluppgången är alltid fantastisk och jag har ju alltid varit vaken tidigt. Så istället för att somna om gick jag upp, njöt av att det inte var potthett ännu. Men det värker i hjärtat. För jag stannade inte kvar på land frivilligt.

Vi har lämnat den härliga lyxresorten på Negros bakom oss. Via Cebu åkte vi norrut, till ön Malapascua. Bloggen har inte riktigt hängt med, så ni kommer få uppdateringar från våra äventyr på äventyret lite pö om pö. För att öka förvirringen blir det inte i kronologisk ordning.

Utan att riktigt veta varför har jag blivit dålig efter dyken här. Vi håller oss väl innanför alla gränser och restriktioner, verkligen med goda marginaler. Jag har inte druckit alkohol, men massa vatten. Jag mår finemang annars, men efter dyken har jag bara kraschat. Först börjar jag se dimmigt, sen försvinner balansen. Det domnar i händerna och sedan kommer det värsta. Jag får svårt att andas. Då är det inte kul längre. När jag ridit igenom den kroppsliga stormen sitter jag kvar med en lealös kropp och en huvudvärk från helvetet.

Vad jag trodde var migrän är alltså på något vis dykrelaterat. Jag är så himla, himla ledsen. Vi har vilat i ett dygn nu. Kollat på serier, ätit massa mat och bara släppt allt. Jag är fortfarande lite klen, men ändå mest ledsen. För att jag tvingas till något jag inte vill. Jag måste verkligen ta en dykpaus. Sen får jag se om det är ett virus som gjort mig dålig. Jag ska kontakta dykdoktorn för råd. Förhoppningsvis håller inte det här i sig.

Håll alla tummar ni kan för att det är övergående!