När två näsapor parar sig har storleken betydelse

Idag har vi varit vänner med Borneos näsapor. Hanarna kännetecknas av sina stora näsor och röda (ofta erigerade)  snoppar. Och vi fick se en in action. Det var nog många föräldrar som fick ha pratet om storkar…

Om det är något djur som gett liv till uttrycket fulsöt skulle jag sätta en peng på näsapan. Den finns bara här på Borneo. Som så många andra av regnskogens vilda är den utrotningshotad. I Sepilok finns det ett par plattformar där de olika familjerna (och ungkarlsgänget) får mat några gånger om dagen. Särskilt nu under torrperioden kan det vara livsviktigt. Självklart är det synd att de blir semi-vilda. De blir vana med människor och att bli serverade. Men de överlever. Än så länge.

Det är mäktigt att se de tunga och relativt stora primaterna svinga sig bland trädtopparna. Det första som anger deras ankomst är lite darr i grenverket. Sedan kommer de, en efter en, graciöst ut till plattformen. De modigaste sätter sig helt sonika och väntar. Andra väntar högt uppe i träden, andra kommer inte ens fram förrän maten är serverad.

En av de stora hannarna kommer riktigt nära oss. Han visar helt säkert att han bestämmer. De har stora, vassa tänder och är snabbare än oss alla så det är bara att hålla sig undan.

Efter maten hänger de omkring en stund. Plockar lite smulor. Tar en snabbis. Det var nog ett par föräldrar som fick berätta om det där med blommor och bin, men ur en apas perspektiv. Som kronan på verket fanns det också en hel samling söta langurer. Men de förtjänar en egen uppdatering!

Ett kul fakta är att en näsapa kallas “a dutch” här på Borneo. För att holländarna som kom och kolonialiserade och sådär hade stora näsor och magar. Jag ser vad de insinuerar. Om stånden var lika rosa har jag ingen aning om.