Träffa Borneos orangutanger i Sepilok

Det finns inte så många orangutanger kvar i det vilda. Deras hem brinner. Regnskogen försvinner. Ofta till fördel för palmplantager, men alltid till fördel för människan. Det går att adoptera en apa, eller donera en peng, för att rädda orangutangerna. De förtjänar verkligen bättre.

Det finns ett par rehabiliteringscenter för orangutanger på Borneo och Sumatra. Vi besökte det i Sepilok, på norra Borneo. Rehabiliteringscentren tar hand om föräldralösa, skadade och tillfångatagna orangutanger med målet att återföra dem till det vilda. Turister som vi är välkomna att hälsa på under städade former. Vi får inte hälsa på de små, för de ska inte vänja sig med människor. Dock får vi stå på åskådarplats när de semi-vilda, rehabiliterade orangutangerna återvänder för att få sig en brakmåltid.

Det känns såklart lite delat, vi borde inte vara där. Vi är dock begränsade och hålls på avstånd. Tystnad råder, förutom kameraklickens tickande.

Vi kommer innan alla gruppresor från stan. Att se orangutangerna närma sig i trädtopparna på flera hundra meters avstånd är mäktigt. Det ruskar i trädtopparna där de tar sig fram. När det närmar sig matdags kommer de första klättrande på linorna. De tittar lika mycket på oss som vi på dom. När de klättrar gör de det som cirkusartister. Armarna är dubbelt så långa som benen, fötterna är minst lika användbara som händerna. Många av dem kommer närmare och spanar in oss.

Deras ansiktsuttryck, gester och kroppsspråk känns bekant. Vi kan tyda deras kroppars kommunikation. Den fungerar som vår egen.

Jag skulle kunna sitta och titta på när de svingar sig bland träden hur länge som helst. När maten sedan är serverad samlar de på sig gottigheterna och smaskar i sig favoriterna först. Vattenmelon och gurka står högt i kurs, fast de fräcka äter bara det godaste i mitten. Precis som jag. Sedan går bananerna, sist de gröna bönstjälkarna. När maten är slut och alla tröttnat på varandra svingar de sig tillbaka ut i reservatet för att leva det vilda livet. Nästan alla i alla fall. En rackarna stannar kvar i krokarna och bäddar sedan ner sig i sitt näste för natten. När jag bäddar ner mig för natten är jag både lycklig och ledsen. Lycklig för att jag fick träffa dem, ledsen för ungefär samma sak.