En karibisk dröm i Honduras

Någonting jag längtar efter är havet. Ett kristallklart hav, fullt av färgglada koraller och nyfikna fiskar. Ett hav kantat av sand som pudersnö och palmer som frasar lätt i brisen. Det är lätt att drömma sig tillbaka till nakenbad i Karibien då.

I Honduras förälskade vi oss i Utila, Roatans oslipade lillebror. Hit har amerikaner kommit i tiotals år, för att dyka och ha semester. Villor växer fram för pensionärer som inte riktigt har råd med Roatan, men det är ändå gott om gung och gott liv.

Just söder om Utila ligger ett litet pärband med små öde öar. Diamond Cay var till salu när vi var där 2011, och det ser ut som att den fortfarande är till salu. Det är ju lockande att lägga sisådär 650 00 USD för att få en liten skärva av paradiset…

Vi liftade med en fiskare till Water Cay en tidig morgon. Helt ensamma, på en öde ö. Mattias gick runt i Jesus-kostymen, och jag satt tillbakalutad på kanten av en sandbank och läste. Vi snorklade några varv, hängde kläder på tork och smög lite på krabbor. Vi gjorde just ingenting, och det saknar jag. Särskilt en söndag i januari.