Kom nära inpå djurlivet i Sydamerika

Drömmen om Sydamerika för oss handlade mycket om djur. Galapagos är i en klass för sig, men en av de absolut bästa upplevelserna tillsammans med djur hade vi, helt otippat, i Bolivia. Vi blev kompisar med apor, på deras villkor. Och jag grät av lycka!

I Bolivia cyklade vi Norra Yungas-vägen, mer känd som Death Road. Det var helt otroligt! Av en slump läste jag en flyer på vårt hostel precis innan avfärd. Det var någonting som hette La senda verde (den gröna stigen) som sökte volontärer till sitt animal shelter. Vi googlade lite, hittade hemsidan och ringde dem. Gick det bra att komma några dagar och övernatta? Självklart! Det låg bara en kort promenad från ändstationen på vår cykeltur dessutom. Vi vinkade hej då till gänget som skulle tillbaka till La Paz efter turen, och gick ensamma ner längs med en liten väg in i regnskogen.

En blekt skylt, en ranglig bro och en ringklocka visade att vi var framme. Och inte en ringklocka kopplad till någon el, nej nej. En såndär klocka som fanns förr, som ringde in efter lunchrasten i skolan. Som man slår i alldeles själv. Vi ringde några gånger, men ingenting hände. Efter kanske 10 minuter kom det en kille i gummistövlar traskandes i maklig takt. Han visade in oss på området, och vi häpnade.

I träden omkring oss kacklar papegojor, vid en liten bäck sitter en skylt som varnar för den lilla krokodilen och när han förklarar att alla är lite upptagna “för att björnen har rymt”, tittar vi på varandra med viss skepsis i blick. Vart har vi hamnat?

När en bonde från andra sidan bergen ringer och säger att han sett björnen far alla iväg. Vi sitter på den lilla altanen på vår stuga och gör just ingenting, tills de kommer tillbaka. Med björnen. Då får vi en rundvandring och bjuds på middag. Vi får lära oss att alltid, alltid stänga alla dörrar om oss. Matsalen är i en bur, liksom alla andra mänskliga ytor. Djuren ska hållas utanför, för även om de lärt sig att närvaron av människorna ger dem mat så får de inte komma för nära.

Under de kommande dagarna får vi lära känna några av aporna, ge jordnötter till björnen, äta frukost med den lilla undulaten Mr Bean och hänföras av regnskogens magi.

Djuren omkring oss kommer ofta från vanvård, på cirkusar eller i privata hem. Vissa av aporna är tränade ficktjuvar, andra har skadats i bränder. Målet är att alla djuren ska tillbaka till det vilda, men några av dem kommer aldrig lämna det säkra området omkring hemmet som det franska, djurälskande paret skapat för dem. De skulle helt enkelt inte klara konkurrensen i det vilda. Det finaste är att det finns en spider monkey som lämnat det skyddade området, fått ungar i det vilda  – och kommer tillbaka en gång då och då för att säga hej, och kanske visa att allt är bra.

Att få vara nära ett så fint samarbete mellan människor och djur var helt magiskt. Vi blev förälskade i platsen, och i verksamheten. Då betalar jag gärna en del extra för att stötta, även om vi bodde utan el och internet.

Den enda nackdelen var att det fanns en galen nattapa som attackerade kvinnor om kvällarna. Efter att mörkret föll var alltså alla tjejer tvungna att eskorteras av en man för att apan inte skulle komma fräsande i trädtopparna. “Hur rädd ska en vara för en ensam liten apa?” tänkte jag första kvällen när jag skulle gå på toa. Jag var inte lika tuff när den plötsligt satt och fräste på en gren ovanför mig. Då fick jag vänja mig med att tajma toalettbesök med andra (manliga) volontärer och be Mattias om eskort till middagen. För män var tydligen en helt annan sak för den galna nattapan.