Som nybörjare på cykel i Oslomarka får en ha lite tålamod

Idag har jag ramlat på cykel. Två gånger. När hände det sist liksom? Snacka om att det med att ha en cykel fäst på fötterna är något en måste vänja sig med. Men det går fort framåt!

Tre mil har vi trampat idag. Det är fortfarande snö på stigarna i Nordmarka, så vi svängde runt och vände på en av grusgångarna uppe vid Maridalsvannet. Då ramlade jag första gången. I en gyttjig blandning av snömos och småsten. Eftersom det var första gången jag cyklade utomhus med klick-pedaler på var jag nog beredd på att ramla, men ändå. Det kändes … ovant. Och lite förnedrande. Ramla på cykel liksom!

Vi fortsatte norrut längs landsvägen. Trots dimma och regnstänk var det många räsers ute, men vi höll bra tempo! Tog rygg, körde lite fel, fick klättra i backar och sen susa nedåt igen. Jag klickade i och ur i farten, klarade av att stanna, svänga, växla och trampa. På samma gång!

Sen fick jag fritt flöde ur kamelväskan med vatten och höll på att köra i diket. Haha.

Hittade ändå något slags rytm. Fick lite självförtroende och kände mig optimistisk. Tills vi kom tillbaka till terrängcyklisternas mötesplats och behövde korsa vägen. Jag svängde ner i gruset vid sidan, kollade av att det inte kom några bilar och körde rätt in i en 7 cm hög asfaltskant med dämpningen på det hårdaste och tyngden på styret. Hann inte klicka ur, utan trillade pladask. Framför killar i gäng (typ 1 av 10 på cykel är tjej … ) med tuffa shorts och självförtroende.

Älskar farbrorn som glatt hojtade, lika frågande som konstaterande: “Första gången med klick? Ta det lugnt! Vi har alla varit där!”. Då skrattade jag, gjorde tummen upp och snirklade mig upp på fötter igen.

Det är både kul, frustrerande och otroligt spännande att göra någonting nytt. Nya äventyret är att jag ska lära mig cykla, i skogen. Nästa mål blir väl att klättra upp på en stig med rötter, och inte ramla på en asfaltskant.