Före och efter: Vad hinner egentligen hända på 12 månader?

Efter ett år på resa hade jag blivit blond, och faddermamma. Nu har vi snart varit hemma i ett år, och vad hinner egentligen hända på 12 månader? Mycket, och ingenting.

Vi har rest mycket det senaste året, även fast vår bas varit Oslo. Intrycken är kanske inte är lika varierande, men vi har ändå upplevt en del. Jag är så lycklig över att jag har ett pass, och friheten att röra på mig. Det är verkligen inte självklart!

Med 22 juli igår, samtidigt som nyheter om nazisters sprängmedel och hakkors i makaroner, har jag snurrat runt i både ilska, rädsla och … hopplöshet. Vad har vi egentligen lärt oss på fyra år?

Breivik ska läsa statsvetenskap i höst, samtidigt som hälften av föräldrarna till ungdomarna vars liv hans terror tog fortfarande är sjukskrivna.

Och samtidigt går livet vidare. Samtidigt som andra försöker göra en skillnad, så har vi snurrat runt i det blå. Jag har mött Mari i Gdansk, vi har överraskat svärmor i Indien, vi har vandrat Besseggen med fina vänner, vi har cyklat Kyststien, haft spa på hotelltak i Köpenhamn och köpt flygbiljetter till Thailand i jul. Och idag åker jag till Mallorca. Jag har dåligt samvete, samtidigt som jag är oerhört tacksam. Och jag är övertygad om att resor gör mig till en bättre människa.

Men, ändå. Vi får inte glömma. Vi måste försöka stanna upp och tänka efter och inte vara så jävla nöjda. Det är svårt, det gör ont – och jag kommer aldrig fram till någonting. Men vi måste försöka.

Martin Aagård skrev fint att vi inte får låta såret läka, och Carina Bergfeldts prisade text handlar om någonting som hände här, precis nära. Ett par hundra meter ifrån där jag satt sprängdes en regeringsbyggnad.

 Viglemmerikke.no är en fin, och hemsk sida. Det är människor som inte fick leva färdigt, på grund av någons ideologi. Oslo var ett blomhav för fyra år sedan, men Norge har inte förändrats.

Vilket ansvar har vi för att det inte ska hända igen?