Vattenbuffeln som följeslagare

Människans förhållande till djur fascinerar mig. Vi lever i symbios med – och parasiterar på – de vi delar jorden med. Det är både en konflikt och ett band, på olika sätt.

I perioder är jag vegetarian. Jag var vegetarian tills en biff i Buenos Aires fick smälta i munnen … Mitt köttätande är väldigt flexibelt, saknar konsekvens. Ibland skäms jag för fisken på tallriken, ångrar den lilla kycklingen som snubblade in i min fajita.

Igår åt jag en burgare på The Border, med ekologisk högrev från Småland. Det var magiskt gott. Idag hade jag Oumph-gryta i matlådan.

För mig har det ändå blivit så att jag försöker äta djur etiskt, för själva principen att äta djur gör mig ingenting. Om det nu går ihop? (Måste en människas varje val vara logiskt?) Däremot är det en skam att vi gör det som vi gör idag.

I flera tusen år har vattenbufflar dragit plogar på risfält i Asien. Vattenbufflarna är lätta att tämja, tacksamma att leda. De är följsamma och starka. Men varför går de inte sin egen väg? Då skulle de vara svårare att äta.

Jag kan tänka mig att ha en hund som husdjur, men jag har också förmodligen fått kött från en vovve serverad i en skål i Kina. Förmodligen är jag inte ensam – för det är inte så många som kallar sig vegetarianer, men det är allt fler som aktivt försöker minska sin köttkonsumtion. Alltid något – eller?

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s