Jag litade på Tripadvisor – det här är vad jag fick …

För att ha tagit ordet trottoar från franskan är promenadstråken längs gatorna i Cergy, en liten ”riviera” invid en sidoflod till Seine, väldigt smala. Nu i mitten av november är löven gulnade, fönsterluckorna förslagna och strandpromenaden tom, förutom det klichéartade mötet med en man i basker som bar en baguette under armen. På riktigt. (Och det hände inte bara en gång.) 

Den lilla stan 30 minuter norr om Paris ska vara en himmelsk utflykt och ta besökaren långt bortom Paris hets och stress. Det är sant. Här händer just nu ingenting … Det är vackert – och lite tråkigt. Det känns lite som att promenera runt i en gammal medeltida kuliss som inte används längre. Det bara står här, år efter år.

Eftersom vi varit länge i Vietnam och inte alls lika mycket i Frankrike känns de dåligt åldrade stenhusen och de gamla chateauerna nästan vietnamesiska. Små gluggar till fönster, för högt placerade och murat runt trånga gårdar. De enda som är ute och går är hundägare. Och jag.

Eftersom jag hamnat här lite på måfå är jag ändå glad för upptäcktsfärden. Jag tar mig till sjön, går mig trött i benen mot den långa röda bron och vänder tillbaka innan jag når toppen. Jag är hungrig.

Det bästa haket i Cergy, enligt Tripadvisor, är creperiet Label. Det luktar starkt av doftsprej på toan, som om en tonåring på 90-talet gått loss med Axe inför ett disco. Inredningen är lite amerikansk diner blandad med pizzeria i valfri mellansvensk stad, vilket betyder billiga speglar och konstläder på sittgrupperna.

Det är rent och opersonligt, men ändå halvfullt med gäster trots de tomma gatorna. Okej poppis även i verkligheten alltså. På väggen hänger en 42 tum stor tv med en livesändning från köket. Där står fem stora runda stekbord redo för kocken. När det är som mest ruljangs på sommaren är det nog mycket att titta på, nu är det mer som att se en oändlig uppvisning i långsam matlagning.

Ändå kommer maten snabbt, men den smakar lite sådär – till och med lite bränd i hörnen. Som med allt med god ost på (raclette i mitt fall) är den helt okeeej, men för priset är det mer en hint om att de kan ta överpris tack vare läget – vilket säkert gäller alla ställena runt den lilla hamnen.

Efter lunch stänger creperiet till kvällen – och då kan det säkert bli drag, för drinkarna är många på menyn. Jag är inte intresserad av att komma tillbaka, förrän bordsgrannen får in en flamberande banancrepe som får mig att ångra att jag precis tryckt hela min, med potatis …

Det bästa hade nog varit att gå rakt på desserten. Såklart. Nybörjarmisstag.

Sen ser jag kocken knäcka ett ägg över en smet. Sen strör han över ost. Sen kommer köttfärs och lök. Det är en tacofredagcrepe han viker in hörnen på och lägger på en tallrik. Innan tallriken lämnar köket har jag dragit i mig det sista ur cappuccinon och lagt en tjugolapp på disken.

Nu vet jag inte om det här är representativt för maten i Cergy generellt, men jag hade hellre ätit en crepe ur valfritt matstånd någon annanstans än här.

Tac’o hej!

Foto av Huy Phan från Pexels