Barndomens blonda lockar

Som barn hade jag tjockt, rågblont hår och om somrarna blev det nästan vitt i tinningarna. När jag tog studenten hade håret blivit gulare och nu när jag rundat 30-strecket med råge har det blivit brunt – med röda inslag. Blir helt paff när man ser skillnaderna från när jag var 10, 20 och 30 år gammal!

Det händer att jag drömmer mig tillbaka till det solblekta svallet.

Nu när håret blir ljusare på sommarhalvåret blir det bara kommungrått, som att det tappar all sin färg. Jag har mycket hår och rätt tjocka hårstrån, men det är lätt och luftigt (så länge det är nytvättat då, haha). Däremot blir det helt orimligt att ha och göra med om man bleker det. Testade att gå tillbaka mot den mer gyllene mellanblonda tonen jag hade som 20-åring, men håret va fint i en månad typ – sen kändes det strävt och bångstyrigt. Hårolja hjälpte absolut till viss del, men det va så obehagligt att inte känna att håret var friskt och obehandlat att det helt enkelt inte blev värt det. Då klippte jag av håret, men saknade genast längden …

Nu har jag fått tillbaka friskt hår med lite längd, men börjar snegla åt att hitta på något med färgen igen. Det är märkligt det här, att man alltid vill ha det man inte har. Satt och kollade alla färger på löshår på pozehair.se.

Tror min drömfärg nu är 8A/10NV Ash Mix – men jag är snarare en 7BK Light Copper Brown.

Samtidigt är det rätt svårt att avgöra vilken nyans som är helt rätt på skärmen, för ljuset och färgåtergivningen spelar såklart stor roll. Skönt att man kan beställa en färgring med hår för att kolla av exakt nyans, för den dagen jag har klippt av mig håret igen efter en halvlyckad färgning, då kommer verkligen löshåret rädda kalufsen när jag saknar svallet lite för mycket för att bara låta det vara.