Nicaragua

Innan vi kom upp i Centralamerika var Nicaragua ett blankt papper för mig, bortsett från att det skulle krylla av vulkaner (sant) och att de lokala kallas för Nicas (också sant, och fantastiskt bra namn!). Dagen vi ankom till gränspasseringen mellan Costa Rica och Nicaragua vid staden Peñas Blancas var det hundratals, om inte tusentals, människor i kö för att få resa in i landet. Det var dagen efter att Santa Semana (påskveckan, runt 24 april 2011) slutat och många var på resande fot efter ledighet.

När vi tidigare passerat olika latinamerikanska gränser hade det alltid gått relativt smidigt, men nu hade vi ytor stora som fotbollsplaner fulla med människor i kö. Första mötet med landet blev en kort stund väntan i en orörlig massa av människor, men vi blev snabbt spottade som två av få gringos. Vi blev utplockade av en man som erbjöd oss att betala amerikanska dollar för att passera igenom passkontrollen i “the speed lane”. Utmattade stod vi inte på några principer, utan gav honom sedlarna och följde med. Flera väntades försökte få samma erbjudande, men det var något så orättvist som för endast turister. Vi överlämnade våra pass och blev tillsagda att vänta – och tänkte “FAN, vad blåsta vi är. Grundkurs 1: lämna aldrig ifrån dig passet till en okänd”. Som tur var gick det bra, och vi kom igenom kontrollen (utan någon egentlig kontroll) med våra stämplar.

Runt gränserna är det ofta olika typer av grindar med vakter som ska ett antal córdobas för att man ska få passera. Det är inte alltid de hindren känns helt ok, men så länge det inte gäller andra än turister ser jag det som något som i alla fall lite väger upp den särbehandlig som slår åt andra hållet.

Om du vill läsa mer om intrycken från resan under tiden den pågick, titta in på bloggbokens kategori Nicaragua. Där får man följa med i vardagen under Äventyret, nedanför kommer ett referat om rutten genom landet.

Resan genom Nicaragua

Första anhalten efter gränspasseringen var Rivas. Efter hjälp från Lonely Planet hade vi fastställt att ett av våra absoluta måsten i landet var Isla Ometepe och enklaste överfarten till ön skulle vara med båt från San Jorge, som ligger inte långt från Rivas. Så vi hoppade av bussen i Rivas och delade en minibuss med andra som skulle åt samma håll. Färjan över till Moyogalpa tog cirka en timme och under den timmen hade vi ordnat ett helt gäng med nya, härliga bekantskaper. Vi slog oss samman med likasinnade och bestämde oss för Hospedasje Buena Vista vid stranden. Upplevelserna på ön är verkligen ingenting att missa, men stränderna är inte direkt karibiska och när det är vad man har överst på listan klarar man av öns “to do:s” på fyra dagar.

Vi hade inte dykt sedan vi tog våra certifikat i Bocas del Toro och vi längtade något så fasligt efter att få fortsätta upptäcka den nya världen som öppnat sig. Att ta sig ut till Karibien från landets huvudstad Managua är enkelt, om man flyger (dyrt, lite icke-äventyrligt). Idag är det relativt enkelt att ta sig landvägen till kuststaden Bluefields, så alternativet buss till Rama och flodbåt sista biten fram lockade mest. Vi hade satt som mål att resa landvägen i största möjliga mån, men var mycket osäkra på hur vi skulle göra (Bluefields ryktades vara ett riktigt hell-hole, något som också till stor del stämde. Vi var inte där länge, men det fanns ingen önskan om att uppleva mer där, utan staden fungerade bara som transit).

Ett stopp i Granada på väg upp till huvudstaden passade ypperligt och gav oss välbehövlig betänketid. Staden gav oss också massa kulturella intryck. Den pittoreska staden erbjuder ett gott utbud av färglada gator och kolonial arkitektur, samt ett av de bästa hostel i hela Centralamerika. Vi hade kunnat stanna på Hostal Oasis hur länge som helst. Vi strosade och åt fantastiskt god mat, men hade beslutat oss för att ta äventyret i handen och resa landvägen till Bluefields vid karibiska kusten.

Efter 45 minuter buss var vi i Managua, och mer än 24 h senare var vi ÄNTLIGEN i Karibien igen. Flodbåten var fantastiskt, men all transport och oklarhet om när de olika transporterna gick och när gjorde att vi (som var under viss tidspress) kände att vi tappade mer upplevelser än vad vi tjänade på resan. Vi gjorde “CHECK!” och bestämde oss för att flyga tillbaka. Vårt drömmål i Nicaragua var Big Corn Island och som det levde upp till drömmen. Vi insåg efter en natt i byn att det inte var vad vi letade efter (ganska stökigt) och fick ett tips om gården Silver Sand. Eftersom boendet är en del av upplevelsen gör det så mycket att hitta “hem” till ett ställe, och det gör man verkligen hos de vänliga ägarna. Man knackar på, frågar om det blir middag och så kommer det en tallrik med vad de måtte ha att bjuda på för dagen. Vi delade vår gård med höns, kossor, en galen kalkon och hundar. På stranden precis bakom kom det plötsligt en tjej ridande barback från ingenstans och ibland steg en fiskare ur sin lilla eka längre bort. Så stilla.

Vad som sedan skulle vara en dagsutflykt till Little Corn Island blev en flytt när vi insåg något vi trodde var omöjligt, den lilla ön var ännu närmare paradiset. Det var som att närma sig kärnan av vad som är vackert i världen. Här blev vi hänförda och ville aldrig åka. Om jag, av någon outgrundlig anledning, hamnar i trubbel i framtiden är det ganska låga odds på att det är hit jag rymmer. Nu kom vi igång med dykningen igen och väntade otålmodigt på valhajarna som borde ha inkommit, men på grund av vad någon trodde var stark motvind var de sena i år. Vi levde i en dröm, men får spara drömmen om att dyka med valhajar till ett senare tillfälle.

Verkningarna av att vi återigen kände av tidsplanen gjorde att vi i mitten av maj åkte vidare norrut till Honduras.

 

Översikt på rutten genom landet