La Senda Verde
Volontärerna på djurhemmet La Senda Verde var otroligt inkluderande och vi fick äta frukost med papegojan Senior Bean (som var minstingen och således den enda som klarade att ta sig in i buren där vi tvåfotade folk fick hålla oss när vi skulle inta våra måltider), mata den andiska brunbjörnen, räkna in sköldpaddorna och, det mest fantastiska, umgås med aporna. Aporna lever fritt runt grundarnas hus och är omhändertagna för att de inte klarar sig i det vilda själva, av olika anledningar. De flesta aporna har varit husdjur, några som cirkus-akter och andra som tränade ficktjuvar. Andra har blivit föräldralösa vid ung ålder och tränas i att klara sig själva. Att inkluderas i en flock med apor är så grundläggande och genuint att jag inte kan tänka mig en bättre lycko-terapi än att busa, leka, plocka och kramas med dem.
Oavsett om du stannar till för en middag (kolla av besöket på förhand) eller i två månader (du kan till exempel bli vikarierade förälder för en apa) är La Senda Verde en otrolig plats. Här är det människorna som är avvikande och ska hållas i bur. Djuren spatserar omkring löst (bortsett från de som kan vara farliga, de som är skadade eller av annan anledning måste hållas under uppsikt) och man får se efter vart man trampar.
En kommentar
Pingback: