-
Tillbaka till verkligheten i Vietnam
Vi har följt några av den mäktiga Mekongflodens grenar norrut. Semestern har vi lämnat kvar på Phu Quoc och vi är återigen en del av verkligheten i Vietnam. Vi har verkligen njutit av att vara turister, men också saknat en del av upplevelserna som vägarna ger. Direkt tillbaka på fastlandet minskade alla priser med mer än hälften. En lunch som kostat 80 000 dong kostar nu 60 000 dong, för oss båda. Kaffet kostar nu aldrig mer än 10 000 dong och vi får påfyllning utan att be om det. Barn vinkar, skrattar förläget och ropar “Heeeello”. Män tar i hand, människor vänder på huvudet. Även om det är slitsamt…
-
Vad händer när Kinas krävande små kejsare växer upp?
Som handlingsförlamade jättebebisar sitter ibland barn på restauranger, i parker och andra platser och blir matade. Nu pratar vi inte bångstyriga treåringar som matvägrar, utan lata nioåringar som lärt sig att de inte behöver lyfta ett finger för att bli mätta. Som små kejsare sitter följden av Kinas enbarnspolitik på ett imponerande följe. Familjens enda barn ses ofta som en ädelsten bland riskornen. Barnet blir härskaren, vuxna omkring barnet blir betjänter. Vi har sett dem bannas och få skäll, men det hör till undantagen. Barn bärs, tröstas och lirkas med. Det kan vara tungt att bära omgivningens alla förväntningar, kanske speciellt när det inte finns något syskon att dela bördan…
-
1990 någonting, det var back in the days
Jag fick en hög med gamla saker från skolan av mamma för några veckor sedan. Det är så himla härligt att lära känna sig själv igen som barn. Mina loggböcker från 1997 visar verkligen vem jag var och fortfarande är. Rebecca, 10 år gammal, klass 4 på Orrholmsskolan. Vilken pärla! I vart tredje inlägg får jag in Australien (varför har jag inte åkt dit än?) och jag är himla, himla “duktig tjej”. Jag poängterar att jag inte skvallrar, jag är sjukt nöjd med mig själv och tar mig friheter att skriva rätt taskiga saker om träslöjdsläraren. Jag har tant-tendenser i språket (“tjej i mina bästa år”, “vore inte fyskam” HAHAHA) och…
-
Som barn hade jag ingen medvetenhet om kön
Jag reflekterade häromdagen över att första gången jag själv reflekterade över mitt kön var när jag inte längre fick spela fotboll med mina kompisar. Hade inte heller reflekterat över att (nästan) alla mina kompisar var killar. Så var det en stund. Tills någon talade om hur tjejer ska göra. Hur de ska vara. Plötsligt skulle jag flytta på mig, byta tröja och hemmalag. Cykla till en annan stadsdel och komma in i ett nytt sammanhang. Idag minns jag inte hur jag förklarade orättvisan för mig själv. Om jag var för långsam och dålig, och därför inte platsade? Förmodligen accepterade jag bara och cyklade genom stan, för tro på min talang…