Allt det bästa i livet är vått och blått, himmel och hav. Jag är less på att bo i stan, på att ha långt till horisonten. Skulle jag snubbla över en stuga vid en sjö, eller allra helst vid ett hav, skulle jag jubla. (Och med ”snubbla över” menar jag att den dyker upp och är superbillig.) Våren har varit en virvelvind. Mycket jobb, långa resor (kul! men slitsamt!), sjukdom. Nu är jag insvept i ett pollenmoln som aldrig släpper taget, så varje meter i skogen känns som ett långdistanslopp för astmatiker. Längtar till havet, till vinden, till sommaren, till segelbåten. Till platsen där vattnet möter luften. Tur att Oslo är…