-
Tao betyder människa på filipino och människor betyder nästan allt
Ni vet hur en efter att ha besökt ett nytt land berättar om människor. Hur de var, vad de sa, hur deras kaffe smakade. Det är en konst full av generaliseringar och fallgropar, men ändå någonting intressant. För människor är verkligen en resa. När vi seglade med Balatik genom Tao fick vi reda på att tao betyder människa på filipino. Det var grunden i deras verksamhet, människor. Om vi utgår från oss själva är människor grunden i allt, men hur en än vrider och vänder på det är människor alltid en stor del i att resa. Det är sådant vi skrivit hem om ändå sedan vi började förflytta oss. Det…
-
Vad jag saknar med Sverige
Det finns vissa saker jag saknar med Sverige. Kanske kan det vara lite provocerade att sakna någonting vi lämnat, men jag tror att det är oundvikligt att aldrig riktigt vara nöjd, även fast en trivs. 1. Kranvatten VILKEN JÄVLA LYX DET ÄR ATT KUNNA DRICKA VATTEN DIREKT UR KRAN. Vatten, så självklart för oss i Sverige. Så smutsigt och otillgängligt runt om i världen. Jag hatar att köpa vatten i plats och släpa hem litervis åt gången. 2. Mejeriprodukter Lagrad ost. KESO. Tjock, krämig, naturell yoghurt. 3. Regn och snö Idag är första dagen nästan en månad som vi har det mulet. Det har varit molnigt ibland och lite disigt…
-
Magiska mänskliga möten som volontär i Vietnam
Det här med att vi ofta hatar folk, men älskar människor är nyckeln till mycket. Möten skapar magi. Att verkligen se en person, höra om ett annat liv och försöka se nya perspektiv är så himla viktigt. Utan det tappar vi bort att vara människa. Volontärerna i Vietnam får verkligen mycket av den varan, och de gör skillnad. Idag har vi varit med Volunteer Vietnam på ett stödcenter i utkanten av Danang. Volontärerna åker hit tre gånger i veckan. Innanför murarna bor nästan 200 personer som alla har ett helt eget öde, ofta tragiskt utöver det vanliga. Det finns ett barn med Downs syndrom vars vänstra hand inte utvecklats för…
-
Uppställning: den norska tomteparaden
Att mötas på paradisön Phu Quoc var verkligen inte en dum sak att göra över jul. Från när vi rusade in i deras bungalow och ropade “HEIA NORGE!” till sista solnedgången var dagarna fantastiska. Ön är relativt liten, turismen relativt ny. Servicen är inte perfekt, utbudet på aktiviteter till viss mån begränsat och nattlivet är inte sprakande. Ändå, det är onekligen ett paradis – det gäller bara att ha rätt sällskap och inställning. Det kommer en god del tips om Phu Quoc längre fram, först vill jag vara lite mer personlig och presentera ressällskapet och några av de tramsigheter vi roat oss med under de 10 dagarna vi levde tillsammans.…
-
Mitt 2013 och mest mig, mig, mig men också lite tack, tack, tack
Det här med att byta år, göra bokslut, börja på nytt är bra. Det är nyttigt att utvärdera, reflektera, stanna upp och se sig omkring. Vi borde göra det varje morgon. Vara där vi trivs och känner oss trygga. Jag vill passa på att vara tacksam och ödmjuk inför att 2013 verkligen har varit ett år av äventyr, galenskap, härligheter och värme. I januari gjorde jag bokstavligen bokslut. Då var jag i karriären, chefade mig själv, stängde böckerna prickfritt. Jag tränade, började känna att kroppen är härlig när den fungerar. Vi åkte på roadtrips med vänner, klappade katter i Karlstad, valsade runt i snön med Mattias nya lillasyster till valp.…
-
Tillbaka till verkligheten i Vietnam
Vi har följt några av den mäktiga Mekongflodens grenar norrut. Semestern har vi lämnat kvar på Phu Quoc och vi är återigen en del av verkligheten i Vietnam. Vi har verkligen njutit av att vara turister, men också saknat en del av upplevelserna som vägarna ger. Direkt tillbaka på fastlandet minskade alla priser med mer än hälften. En lunch som kostat 80 000 dong kostar nu 60 000 dong, för oss båda. Kaffet kostar nu aldrig mer än 10 000 dong och vi får påfyllning utan att be om det. Barn vinkar, skrattar förläget och ropar “Heeeello”. Män tar i hand, människor vänder på huvudet. Även om det är slitsamt…
-
Vinh Moc, byn som bokstavligen gick under jorden
När Vietnamkriget pågått i 10 år ungefär stod området kring den lilla fiskebyn Vinh Moc under hårda angrepp från luften. Byn ligger i det demilitariserade zon (DMZ) som upprättades mellan Nord- och Sydvietnam, men blev istället en av de hårdast ansatta platserna i landet. För att rädda byn grävde invånarna ett nästan 2 km långt tunnelsystem. Vinh Moc är byn som bokstavligen gick under jorden. Amerikanernas främsta anledning till att bomba den till synes oansenliga fiskebyn vid havskusten var att sätta stopp för deras stöd till Nordvietnam. Nordvietnam hade upprättat en garnison, som ställde till det för bombplan på väg mot Hanoi, på en ö i närheten och byborna i…
-
Världens mest långhåriga by?
I byn Huangluo lever en speciell gren ur minoritetsfolket Yao. De kallas “Röda Yao” och här har kvinnornas hår länge varit heligt. Tidigare var det bara mannen och barnen som fick se kvinnornas långa, svarta hår. Sedan 1987 har de släppt ut manen och nu visar de upp de imponerande längderna. Kvinnorna hanterar vant längderna med hår. Under årets varma månader tvättar de håret i floden. Efteråt böjer de huvudet framåt och kammar det långa, svarta håret mjukt bakifrån och fram. De vrider och snurrar upp håret i frisyrer snabbt och enkelt. Gifta kvinnor med barn skapar en stor bulle på främre delen av huvudet. Frisyren kallas “Draken”. Gifta kvinnor…
-
Tant kommer jagandes med käppen i högsta hugg
En rund, grönspräcklig pumpa kommer flygande. DONK! Den slår i backen och spricker. Sen kommer en till. Och en till. Och en till… Likt granater flyger de över det rangliga trästaktet. Stigen ser ut som en grönsaksmassaker. Vi går fram och tittar och ser två små ryggar försvinna runt ett hörn. När vi tittar runt hörnet igen lite senare står det två busfrön och krossar pumpor för fulla muggar. De lokala ligisterna låter sig inte skrämmas så lätt Plötsligt kommer en tant med stora kjolar löpande. Med käppen i högsta hugg jagar hon iväg de små. Som i en seriestripp från 50-talet! Hon orkar förvånansvärt långt också! I samma andetag…
-
Vi blir ständigt omhuldade av kinesiska resenärer
Kinesiska resenärer som kan engelska förbarmar sig ofta över oss, även fast det kanske inte alltid behövs. De sköter snacket i receptioner, visar vart vi kan köpa bussbiljetter, erbjuder sig att följa oss dit vi ska och bjuder in till aktiviteter. Vi känner oss ibland som förvuxna barn som blir ledda runt likt handlingsförlamade. Välviljan är tydlig och jag ser ingen anledning till att neka dem att vara gästvänliga och inbjudande, fast att det kan ta emot att släppa kontrollen… Ibland behöver vi verkligen vägledningen Vilsna, borttappade och hungriga har vi blivit hittade i tunnelbanor och i korsningar. Då är det så himla uppskattat att någon kommer fram och knackar…