Bolivia

Som andra landet på resan var det här vi mötte det andiska höglandet för första gången (men inte sista). Efter två veckor i Argentina korsade vi den bolivianska gränsen den 16 januari 2011.

Om du är nyfiken på upplevelserna under resan läs gärna mer om resan i realtid under bloggbokens kategori Bolivia.

Resan genom Bolivia

Första stoppet i Bolivia var världens största saltöken, Salar de Uyuni. Det surrealistiska högplatålandskapet med sina gejsrar, vulkaner, sprickor som susar av ånga och färglagda laguner känns inte som en plats på denna jord. Första reaktionen är att man måste ha kommit till månen! Med tanke på höjdskillnaden 3 653 m.ö.h är det inte så himla (höhö) långt bort.. I början är det enkelt att bli lite spak av höjdsjuka, men koka-thé hjälper och rekommenderas. Vattnet ransoneras, tågkyrkogårdar är ingen ovanlighet, flamingos stapplar omkring och bästa sättet att ta sig runt på är med en auktoriserad guide med jeep (som har extra däck, punktering var inte ovanligt). Det är ett karg landskap, med vänliga människor.

Vägen vidare skulle leda oss norrut. Vi hade hört och läst att vägen mellan Uyuni och vårt nästa stopp Oruro skulle vara både hemsk och fantastisk. Fantastiska landskap, men hemskt dålig. För att effektivisera vår transport valde vi en nattbuss för resan då vi var lite i tvivel om hur hemsk sträckan egentligen kan vara. Bortskämda med Argentinas lyxiga långfärdsbussar hade vi helt fel tanke.. Vad vi trodde skulle vara en natt på Swebus (typ) visade sig bli något avsevärt mycket värre. De små, och stenhårda, stolarna (att kalla det säten är att överdriva) vajade, vinden blåste rätt igenom fönstren (som var stängda) och bussen skumpar fram så mycket att benen dansar omkring av sig själva. Omöjligt att slappna av, men en spännande historia – i efterhand. Bolivias bussar, eller vägar, är inte de bästa.

Väl  i La Paz gick vi i turistfällan att bli bestulna på kameran (en avledande manöver och så var kameraväskan Mattias hade placerat på golvet borta, utan att vi märkte något på en god stund) och saknar därför mycket bilder från staden. Vi lärde oss en värdefull läxa (blev inte av med något ofrivilligt efter det) och fick en utmärkt anledning att ge oss ut i myllret av gator i huvudstaden. På jakt efter en ny, inte allt för dyr, kamera hamnade vi mitt i en karneval och testade lokaltrafiken (micros, små bussar, susar runt till synes utan mål eller mening och oavsett vart du ska kostar det ca 1 boliviano). Tack vare missödet fick vi se fler av stadens olika ansikten än vad vi hade gjort utan detta uppdrag. Klassikern att ingenting ont har något gott med sig stämmer. Vi valde att bo på Adventure Brew Hostel. Vi trivdes ypperligt där, och inte bara för att man fick en gratis öl om dagen från deras mikrobryggeri..

Från La Paz går den beryktade vägen North Yungas Road (mer känd som El camino de la Muerte, eller den inte så lugnande engelska motsvarigheten: Death Road). Vi hade halvt som halvt lovat oss själva, familj och vänner att vi inte skulle göra det eftersom vi var i regionen under regnperioden. Då är vägen ännu mer utsatt för fara. Vi bröt vårt löfte, och älskade det! Att cykla downhill, från 4 700 m.ö.h ned till 1 200 m.ö.h var verkligen inget misstag. Det hisnande i faran (som är helt under kontroll, bara du håller i bromsen), de fantastiska omgivningarna och förändringen i klimat allt eftersom vi tog oss nedåt var helt enkelt totalt hänförande. Adrenalinkick och naturupplevelse i ett.

Utanför Corioco, som er målet för Yungasvägen, ligger ett kombinerat djurhem och eco-hostel (där hostelverksamheten drivs för att finansiera djurhemmet) som heter La Senda Verde. Efter downhill-cyklingen bad vi om att bli avsläppta här och stannade i ett par dagar. Läs gärna mer om verksamheten här.

Efter ytterligare några dagar i La Paz myller for vi vidare mot Copacabana, Titicacasjön och Isla del Sol. Copacabana är staden som ligger vid Titicacasjöns strand. I sjön ligger flera öar, bland annat Isla del Sol. Isla del Sol är enligt inkafolket platsen för solens födelse. Ön har många leder att vandra, men tänk på att det gör stor skillnad att vara på 4 000 meters höjd.

När januari 2011 gick mot sitt slut lämnade vi landet på höglandet. Vi passerade igenom landet alldeles för snabbt, och det finns oändligt mer att göra och se här. Tänk på att ge dig själv mer tid än vad du tror att du behöver när du reser hit. Vi var alldeles för optimistiska tyvärr, men sitter ändå kvar med fantastiska upplevelser.

Översikt på rutten genom landet