21:a mars: nu vet vi varför man säger ”hold your horses”

natten i playhouset var bra. känns skojigt att ha sovit i en lekstuga :) när vi vaknade tittade ut genom det runda fönstret på loftet såg vi cotopaxi i hela sin storhet! det var äntligen helt klart och alla snötäckta toppar gjorde området ännu mer hänförande (vilket man knappt trodde var möjligt). satt och tittade och tog kort timmen innan frukost.

efter våra ägg och vår fruktsallad var det bara att vänta in att hästarna skulle vara färdiga för avfärd. spänning rådde under tilldelandet av horsisar och jag fick en fin, brun som heter alfonso. 10 år gammal och kanske inte den piggaste hästen i stallet i uppförsbackar och på mjukt underlag, men ibland då satt vi av i en rasande fart! eller, iaf i skritt.. heter det så? när man guppar som tusan om man sitter ner, så man står typ och guppar (eller sätter sig ner i takt med skritten). galopperade en gång också, men det tyckte alfonso var jobbigt och jag (som den extremt oerfarne ryttare jag är) tyckte det gick lite för snabbt.

Mattias fick en som hette margarita. namnet kommer inte ifrån drinken, utan från en blomma. på spanska heter prästkrage margarita. owen fick den yngsta som såg ut som en åsna, så vi kallade den bara för donkey (minns inte riktiga namnet). heini fick den minsta, och den sötaste! vi fick även tillskott av en hund på färden. vår guide sa att de var första gången, så vi kände oss som ett gäng kofösare på väg till arbetet.

så satte vi av på vår tur på sex timmar. för fyra ovana cowboys innebar det en del skratt och onda rumpor. jag fick in snitsen och rumpen har skonats, men knäna! jisses, när vi kom fram till berget som vi skulle hika upp för var de heeelt döda. hade nog stigbyglarna för högt upp.. vi trekkade uppför, flåsade av syrebrist och ojade oss om kroppssmärtor. vi unnades banankaka och te innan det var dags för återfärden. totalt ca 2,5 h. hästarna zick-zackade försiktigt nerför, och när vi kom ut på planare mark satte owen och Mattias hästar iväg i galopp. min och heinis var slöare så vi galopperade en liten bit, innan de bromsade in till snabb typ skritt. vilket visade sig vara en bra ide…

efter ett litet krön såg jag (som enda person) hur Mattias gled till höger och trillade av. eller, kanske snarare kastades av. den synen, i det ögonblicket, var jag övertygad om att det bara var att packa ihop han i ett litet paket och börja sondmata. han landade på sidan och rullade runt ett par varv. de sekunderna innan jag var framme vid honom och han svarade på tilltal var de värsta så här långt. när de andra också började komma fram kunde han sätta sig upp, pröva alla ben och känna efter. min modiga, modiga man! han skrek inte, han var inte chockad och – han satte upp på hästen igen! alla erbjöd olika saker, från att gå tillbaka (vilket skulle ta hela dagen och göra mer ont), bli hämtad (vilket man aldrig visste när det skulle bli) till att bli buren och byta häst. men han tog nytt tag, bet ihop och satte upp på margarita igen.

såhär i efterhand gick allting bra, förutom en öm höft. jag tog hand om han hela dagen sen när han uthärdat 1,5 h till på hästryggen. jag var också duktig och bromsade in det ömmande ekipaget med min häst, annars hade de kunnat rusa iväg i galopp igen – och det ville ingen.

tillbaka i campet fick han voltarenkräm och blev nerbäddad i en hammock. efter lite tid var det tråkigt så då blev det istället poker, lite rom och middag. jag var superduktig på pokern!

och vilket härligt gäng vi har haft ute i cotopaxi… hade som sagt gäärna stannat, men det är dags att åka och möta humle&dumle i Panama imorn! jiihoo!

(natten gick bra, Mattias sov gott och jag fick uthärda snarkningarna som kommer av sömn på rygg)