Gullig, gulligare, PANDA!

Hipp, hurra för här kommer ett inlägg fullt av bambubjörnar! Chengdu är lite av pandornas hemstad. Här har taxibilarna bilder av pandor på huven och de flesta textiler är svarta och vita. Soffan jag sitter i har pandamönster och i DVD-hörnan finns alltid Kung Fu Panda. Björnar i allmänhet sliter lite med sin image (förutsatt att de vill vara tuffa). De tas inte helt för blodtörstiga bestar, utan de har en kramig aura. Nallebjörnen har väl ett stort ansvar i det. Pandorna har gett upp kampen och gått in helhjärtat för det söta. De har övergett kött i sin kost och istället ägnar de livet åt att vara gulliga. De gör inte många knop och framstår verkligen som livsnjutare, men på morgonen när vi var där var de riktigt aktiva!

Vi såg dem äta bambu, busa i träden, putta ned varandra från ställningar, äta bambu, sitta dubbelvikta, trilla omkull, gnugga rumpan mot träd, äta bambu, nosa på varandra, äta bambu, sträcka sig, skutta, krama träd, äta bambu, hoppa, kika fram genom stora fång av bambublad och äta bambu igen.

Det vita, runda huvudet pryds av två svarta tussar till öron. Området kring ögonen liknar en tolvis som precis upptäckt kajal. En panda sitter och äter bambu i Pandaparken (som fokuserar på forskning och avel). De svarta armarna och ibland benen sträcker sig långt mot skotten för att slippa röra sig i onödan. Det knaskar från de starka käkarna och ibland hörs ljumma grymtanden av vällust. Deras speciella tassar är världens finaste. Pandorna har fem tår, men ett ben i handloven är förstorat så att det nästan finns en sjätte. Den sjätte tån fungerar som en tumme när de greppar maten. Det ser så omständligt ut när de sitter bakåtlutade på gumpen och sträcker sig så långt det bara går efter bambublad. Måste de röra på sig ser det väldigt jobbigt ut. De rör sig rultande, till och med klumpigt. Lite som fulla jättebebisar. Ändå är de mästare på att klättra! Enligt internet också på att simma, men det såg vi inget bevis på.

Pandabebisar!

14 augusti i år föddes Xixi. 183 små gram vägde pandabebisen som delar födelsedag med Mattis. Mamma QingHe väger förmodligen ungefär 1000 gånger mer än sin nyfödde. Det är som att Mattias skulle ha vägt ynka 7 gram vid födseln. De små, rosa mullvadsknytena börjar bli svartvita efter en månad ungefär. Som små molntussar ligger de utslagna i en spjälsäng. Bara en orkar med att rocka lite med huvudet upp och ner. De är i början både blinda och döva, men vid sex, sju månaders ålder börjar de leka och busa. Ungarna som fortfarande följer sin mor är enerverande aktiva. Energinivån är hög. Mamman vevar lite lojt med labben (tänk Baloo och Mowgli när de plockar frukter, fast utan Baloos entusiasm), men ungen flyger omkring som en liten vante.