MONGOLIET RUNT, DAG 4: De sjungande sanddynerna Khongoryn Els

I soluppgången fortsätter vi nedåt bergspasset. På ett ställe blir passagen så smal att bilen knappt, knappt tar sig igenom. Precis utanför fönstret står berget. När vi kommer igenom passagen öppnar sig landskapet och vi ser vida omkring. Stäppen är så ändlös att det känns som att världen bestämt sig för att vara platt. Naturreservatet Gobi Gurvansaikhan är Mongoliets största och bjuder verkligen på variationer.

Hettan är obeveklig och det enda som svalkar är vinden från de öppna fönstren. Vi passerar en övergiven boplats. Två gjutna grunder för jurtor med ett murat stall i förfall vid sidan av. På flera platser runt om finns spår av människor som givit sig av vidare. Porslinsskivor, rostade motorer och trasiga delar av jurtor. Kanske har människorna begett sig in till staden? Kanske har de bara flyttat det portabla hemmet till en svalare plats?

En bergskedja får snart sällskap av en rand av sand längre bort. Allt eftersom vi närmar oss växer denna rand av sand till en massiv samling av sand. Vi följer de parallella kammarna av sten och sand tills vi kommer till ett läger med sex jurtor. Ett camp för turister som vill stanna i öknen. Kameler vandrar förbi med vinkande passagerare, jeepar passerar ständigt. Vi äter lunch (nudlar) och ger resterna till hunden. Vi är verkligen inte på någon kulinarisk resa. Sevärdheterna här är sten och sand (vilket jävla land, det är öken), men inte vilken sand som helst.

När solen sjunkit något och värmen inte längre pulserar genom kroppen är det dags att ge sig på sandberget. Sanden är ömsom hårt packad och ömsom porös som nysnö. De hårda partierna bränner och river under fötterna, de mjuka partierna slukar benen ner till knäna. Mattias tackar för sig på första avsatsen och menar att det räcker. Jag bestiger fanskapet! Stolt som en katt med en nyfångad fågel i mun står jag på sanddynens översta kam och ser ut över landskapet. Färgerna flyter ihop och sanddynerna fortsätter i all oändlighet. Till nedfärden hade det varit himla praktiskt att ha en bräda. I Peru är sandboarding stort, men här verkar de aldrig hört om det tyvärr. Det hade varit en kul resa ned!

När solen sänker sig ändrar sig färgerna runt om oss minut för minut. Vi sitter i en cirkel runt en samling stearinljus med åtta andra resenärer. Rödvin och vodka dricks och delas. Stora Karlavagnen ligger alldeles nära marken, det gör den inte hemma. Samma stjärnor, fast annorlunda placeringar och väldigt många fler gnistrande små planeter. Ett tjockt täcke av stjärnor, ett sådant som bara finns i avsaknaden av andra ljuskällor.