Välkommen till ett typiskt dygn i en tågkupé, någonstans i Kina

0 kommentarer

Denna värld av blå, luggsliten plysch kan ibland lukta både svett och starkt rengöringsmedel. Ibland har vi flyttat in i en tågupé för att bo där ett dygn eller två. Det är ett effektivt att lägga mil bakom sig och en unik insyn i livet, det där som riktiga människor lever. Tidigare har vi suttit 12 timmar i ett säte, men efter den upplevelsen har vi sett till att alltid ha en säng. Även om det gör att ens privata sfär blir lite större är ändå största skillnaden att knäna slipper värka. Privat, det blir det liksom aldrig.

 Knips, knips

Hårt och metalliskt låter det när nagelsaxen klipper igenom nageln. De bär det knipsande verktyget hängande i sina nyckelknippor i bältet. Enkelt, tillgängligt och varför inte passa på medan tiden sakta passerar på ett tåg? Jag orkar inte äcklas. Ett förtjust tjut från en tant med små nylonstrumpor nedkorvade i plommonfärgade pumps viner genom den öppna vagnen. Små, avskärmande väggar stoppar inte ljuden. Tre bäddar på höjden, sex i varje bås. Ingen dörr. Mannen mittemot äter medhavd kyckling. Han plockar sina gröna bönor en efter en med pinnarna. Ett evighetsjobb också för den mest rutinerade pinn-ätaren. Han rapar förnöjt efter en klunk av lättöl nummer två och tappar en böna i glaset. Förvånat tittar han upp och ler snabbt. Raskt fångar han upp den ölmarinerade bönan och petar in den i munnen. Han ser ut som en man som snarkar. Pliriga ögon, rund buk.

Sängarna överst kräver nästan en akrobat. Det är smala stegar och små utrymmen. Att ta sig upp och ned kräver en tesked mod och några skopor galenskap.

Rapmannen som ser ut att snarka tjuvtittar på min biljett. Frågande säger han någonting men jag uppfattar bara destinationen. Jag nickar, ler. Han gör tummen upp. Jag älskar folk som gör tummen upp. Gesten är nästan banal i sin enkelhet, men ändå genial. Mannens keps hänger på en krok bakom honom. Baseballkepsen är vit och svart och reducerar hans förmodade ålder med minst 15 år. Kepsen får mig att tänka på morfar. Han har alltid keps. Alla som sätter sina fötter på ytor där fötter inte ska vara lägger påsar under, eller tar av sig skorna. Någon sträcker sig efter en väska. Når inte, utan tar ordningsamt av sig skorna och kliver upp i min säng. Eller, innan natten kommer är det inte min säng.

All yta som är tillgänglig är allas att nyttja så länge det inte är sovdags

En klar stämma i låg ton sjunger långsamt. Tillsammans med vagnens vaggande rörelse känns det som en smekning. Kvinnan har en stor tofs runt hårknuten och håller sin väska hårt i famnen där hon sitter på en av de utfällbara stolarna i korridoren. När hon plötsligt tystnar känns det tomt. Tonen passar oss på väg, sången underlättar färden. Sorlet från passagerare utan ansikten tar över. När det mörknar passerar folk med sina necessärer i handen. Somliga lika stora som ett mindre handbagage, andra bär bara på en tandborste. Kissa på tåget är att huka sig över ett hål som dansar under fötterna på en. Det gäller att hålla balansen i svängarna.

Rapmannen visar sig senare också vara snarkmannen. Kepsen hänger kvar på kroken när han somnat. Den har ett hål längst fram på skärmen och har fransat sig likt en gammal matta längst ut. Varje utandning föregås av någonting som låter som att en lucka slår ifrån i svalget på honom. Varje inandning är vågor som slår mot samma stängda lucka. Turligt nog klarnar hans gångar framåt kvällen. Mobilspel blippar, radiomusik skrålar. Ett barn jämrar sig. Natten passerar i ett tyst sus.

Rälsens morgonsång

När vi närmar oss destinationen är det många nyfikna näsor som pressar sig mot glaset. Resan är en upplevelse för fler än oss. Människor har samma kläder som föregående dag. Skrynkliga blusar och kortärmade skjortor. Folk har finare kläder än vad tåget kräver. Fartens sjunker, rälsen sjunger. Vi maler genom landskapet när vagnen sakta vaknar. Ljuden återkommer. Ett konstant smackande och sörplande berättar att frukosten intas nästan i symbios. När det är dags att kliva av är det svårt att gissa sig till temperaturen utomhus. Kanske varmt och fuktigt? I vagnen har det varit konstant kyligt och torrt.

Innan vi kliver av vinkar vi till människorna som varit en del av våra liv i en kort sekund. Sedan kliver vi av, i en ny liten värld.

20131009-180301.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s