-
Jag måste berätta om pappa
Jan Emil Hermansson fyllde 52 år, sedan dog han lagom till Alla helgons dag 2003. Jag var 17 år och hade väntat på att min pappa skulle dö i 10 år. Nu har min pappa varit död lika länge som han var sjuk. Döden är alltid oundviklig, men cancern är så jävla skoningslös. Bland behandlingar och felaktiga diagnoser äter sjukdomen sig vidare genom människan. En bomb som kan brisera när som helst om den inte desarmeras i tid. Ändå måste vi både leva och låta dö under tiden. Andras ord och mina egna texter har alltid varit ett sätt att bearbeta både ilska och sorg. Andras berättelser om när döden…
-
Till livet och döden, Kristian Gidlund och allting däremellan
Först, förlåt för att jag gör dig, Kristian, till någonting om mig. Men det är väl kanske så vi fungerar, vi människor vars universum ömsom flätas samman och slås isär. Jag klarar inte riktigt att konsumera allt för mycket av dina ord för snabbt. Det blir så ont, så fort. Likt ett hjärtstillestånd av både medkänsla och beundran. Som att du trummar hårt med nävarna mot mina revben. Samtidigt strejkar mitt svalg och jag får ingen luft. Så känner jag det, enkom som läsare, anhörig och människa. Du uttrycker dig så tydligt. Som att du är här, precis nära, i mitt bröst. Vi är flera som på avstånd känner så mycket genom…