Först, förlåt för att jag gör dig, Kristian, till någonting om mig. Men det är väl kanske så vi fungerar, vi människor vars universum ömsom flätas samman och slås isär. Jag klarar inte riktigt att konsumera allt för mycket av dina ord för snabbt. Det blir så ont, så fort. Likt ett hjärtstillestånd av både medkänsla och beundran. Som att du trummar hårt med nävarna mot mina revben. Samtidigt strejkar mitt svalg och jag får ingen luft. Så känner jag det, enkom som läsare, anhörig och människa. Du uttrycker dig så tydligt. Som att du är här, precis nära, i mitt bröst. Vi är flera som på avstånd känner så mycket genom…