Älskade, fantastiska och förbannade far

Jag sörjer att jag inte fick lära känna dig som vuxen och jag är tacksam för det faktum att du höll fast mig nära, även när det var svårt och jag sprang åt andra hållet.

Det var en natt i det lilla, gula huset på Rasfallet när jag trodde att allt brast. Att det var slut. Du trillade ihop och föll isär. Jag såg det och jag blundade. Det fanns ingen plats i mitt tonårshjärta att hantera din svaghet. Jag ville bara somna igen och låtsas att du aldrig funnits, för ibland finns det bara inte plats i bröstet. Kanalerna torkar ur, känslorna stängs av.

Jag förbannade att du skulle vara så närvarande. Det jag idag ser som din absoluta styrka var då en otrolig smärta. Det gjorde ont att veta och att sakta se dig dö.

I självförsvar gick jag ut och tog distans. Från att tidigare ha kämpat mig över det geografiska staketet så ofta jag kunde var jag nu Mästarinnan av Undanflykter. Du blev ett hinder att klara, en labyrint att lösa – samtidigt som ingen festlig medicin i världen hjälpte. Varken på dig eller mig.

Länge bäddade jag in mig i en bekväm och delvis fantastisk förnekelse. Det var praktiskt att låtsas som att du redan var förbrukad. Ja, ibland till och med önskade jag det. Det svekfullaste och smutsigaste tänkte jag. Att det vore bättre om du bara kunde dö.

Det var så kort och så intensivt pappa. Jag pendlar fortfarande mellan förälskelse, förbannelse och förnekelse. Jag saknar, glömmer och tappar bort minnen. Du har gett mig så bra, självklara saker och det gör det flera gånger så värre att tänka på att andra får fortsätta växa ihop som vuxna. Att välja varandra igen som vänner.

Jag tänker på att du skulle lära mig åka vattenskidor. Det var alltid nästa sommar, när du blivit starkare. Det blev alltid nästa sommar, och du blev aldrig bättre. Sedan kom en sommar då du inte längre fanns med och mamma fick hänga studentens ros runt min hals.

Jag vet inte om du någonsin trodde på det själv, att du skulle bli frisk. Du blev i alla fall min Morrie. Du lärde mig vad som är viktigt. Jag vet det, men jag lever inte alltid som jag lär.

När jag följer en dröm gör jag det i din ära. När jag hoppar, börjar om och tar nya tag tackar jag dig. När jag vågar misslyckas och vara rädd tänker jag att du skulle säga att det är okej. Jag är rädd att du blivit en symbol och mitt eget helgon, men det är inget du kan göra åt. Det finns inga dåliga sidor jag måste förlikas med, bara en fysisk frånvaro som är nog så frustrerande.

Grattis på födelsedagen älskade du.