Livet längs vägarna har kommit till ett slut, vad ska vi göra nu?
Vi gör bokslut av livet längs vägarna. Våra motorcyklar är till salu. Det känns både trist och tokigt, men också lite som en ny början.
Phnom Penh har vi inte sett särskilt mycket av än, förutom från någon morgonpromenad längs floden och alla smågator omkring backpackerkvarteren. Vi har haft full fokus på att byta fokus. Jag har sammanställt lite av våra resor.
Jag ber om ursäkt för ganska trista inlägg, men hoppas det kan hjälpa någon som funderar på att göra om samma resa.
Vi har kört norra loopen i Vietnam och sedan fortsatt med att se varenda vrå av Vietnam innan vi fortsatte runt Kambodja.
Totalt har vi kört 700 mil!
Skulle vi utgått från Stockholm istället hade vi kommit hela vägen till Athen, och hem igen. I 40 km/h. Det blir ett par hundra timmar på sadeln, men vi har haft (drygt) tre helt fantastiska månader. Jag har varit både arg, rädd, ledsen och riktigt, riktigt förbannad. Jag har också varit sprudlande, modig, själaglad och tuff. Jag har lärt mig någonting nytt, samtidigt som jag fått uppleva nya platser på det mest praktiska vis. Jag har varit både Pippi och Ronja samtidigt. Skrikit vårskrik i motvind och varit starkare än någonsin.
Nu går vi in i en ny fas. En lugnare period där vi kommer vara längre på samma ställe. Förhoppningsvis kommer jag leva ut min skrivardröm (ska både gå en journalist- och en fotokurs under våren). Förhoppningsvis får Mattias försörja sig med glädje som divemaster. Eller så kommer vi hem igen. Vem vet? Inte vi.
Det enda som är säkert just nu är att vi är i Phnom Penh, med två motorcyklar vi ska sälja. På thailändska ambassaden ligger våra två visumansökningar. Bara den blir godkänd kommer vi antagligen spendera kommande månader i Thailand, kanske på Koh Tao.
3 kommentarer
Ditte
Jag gläds så att läsa om era upplevelser. Kambodja ligge rmig så varmt om hjärtat. Arbetade i två thailändska flyktingläger i sex månader under vår, sommar och höst 1980, just då Vietnam ockupetar Kambodja. En stark upplevelse att möta de flyktingar, främst barn, som korsade gränsen till Thailand bärandes sina sargade syskon som ofta trampat på en mina och förlorat sina ben. Minnen som tryckts sig kvar på min näthinna och jag har fortfarande teckningar jag fått av dessa barn kvar i mina gömmor.
Vi var ju en tur till Kambodja från Thailand för några år sedan, via Aranya prathet, där jag delvis bodde på 1980. Och jag grät när vi passerade, minnena kom i kapp mig. Skulle gärna resa tillbaka till Kambodja för att se mer.
Önskar er all lycka och tänker ofta på er. Ibland önskar jag att jag åter var ung. Men det kommer ju inte att hända… Tack för allt du ger och delar med dig av.
Kramar!
Beccu
Jösses. Kan inte föreställa mig det.. Vilka minnen. Har du skrivit n
Beccu
Jösses. Kan inte föreställa mig det.. Vilka minnen. Har du skrivit något om tiden där? Är så imponerad över alla som gör och gjort något liknande.
Vi såg filmen ”Killing fields” igår och ska besöka dem idag. Är förberedd på en tung förmiddag…
Tack för att du följer med! Kram